VEM BRYR SIG EGENTLIGEN OM KYRKOHANDBOKEN?

Överraskande många, tycks det. Med tanke på hur mycket som skrivits, sagts och tyckts om den de senaste åren. Det vill säga; när den står inför att förnyas är kyrkohandboken en skrift som många vill dryfta och värna. En etablerad och stadfäst handbok åtnjuter dock inte riktigt samma typ av omsorg och engagemang och det ligger väl kanske i sakens natur. När vi befinner oss på vandring så knatar vi ofta på efter bästa förmåga utan överdrivet mycket knot, men när vi står inför att välja väg brukar desto fler vilja ha ett ord med i laget. Sedan brukar vi långsamt vänja oss vid inslaget vägval, tills det är dags för nästa vägval.

Detta är ju inget nytt under solen. Varje gång Svenska kyrkan förnyar språkdräkten i sina officiella böcker brukar det kunna bli ett himla liv och på ett sätt är det inte så konstigt. Språket för det heliga är komplext. Det behöver hanteras med varsamhet, klokskap och mod. Särskilt när detta språk ska rymmas i en utgåva som har till uppgift att vara samlande för kyrkans kollektiv. Många vill kunna identifiera sig och sin kyrka i en sådan trycksak. Därför uppstår ofta en kamp kring nya psalmböcker, bönböcker, bibelöversättningar etc. Den utomstående betraktaren kanske kliar sig i huvudet och undrar vad kampen handlar om och varför den pågår, vilket hänger ihop med att kamper av detta slag ofta är mångskiktade. 

• Kampen om språket är ett skikt.
Språk är makt, som bekant. Vems språk är det som kommer till uttryck? För vems skull? På vems villkor? Representativitet och inflytande liksom relevans och beröringsförmåga är viktiga angelägenheter när något gemensamt ska kläs i en språkdräkt. 
Språk handlar också om kunskap. När något ska omformuleras blir ofta behovet av expertis tydligt. Stil, rytm och betydelsenyansering är viktiga kompetenser. Samtidigt är det inte experterna som äger språket. Språk konstitueras genom sociala och emotionella kontrakt som knyter samman alla dess utövare. Därför handlar språk även i hög grad om känslor.

En av språkets viktigaste funktioner är kontinuitet med det nedärvda. Det är det som själva poängen med ett språk. Om tal och skrift skiftade total innebörd för varje dag, vore det rätt meningslöst att uttrycka sig språkligt. En kyrka är beroende av att stå samklang med sin historia och den världsvida kristenheten. Samtidigt kan språk inte enbart traderas. Språk förändras. Utvecklas och avvecklas, likt flodernas meandring. Ord skiftar nyans och så småningom innebörd. Det är en komplex och organisk process som ingen av oss förmår kontrollera. Därför behöver en språkdräkt förr eller senare uppdateras om den ska vara begriplig. Nu är begriplighet är inte den enda dimensionen av språk, men en ofrånkomlig kvalitet. Ett språk som aldrig förmerar förståelse, förlorar sin essens.

• Kampen om idealen är ett annat skikt.
Vilka ideal är det som kommer till uttryck i en förnyad handbok? Vilka förväntningar finns det som en kyrkohandbok ska svara mot? Idealen skiftar ofta i spänningsfält:

Mångfald – enhetlig: Ska handboken uttrycka en rik variation av liturgisk praxis som finns i Svenska kyrkan eller ska den samla till en normerade enhet?

Tradition – samtid: Ska handboken luta sig mot fasta formuleringar av kristen bekännelse eller ska kristen tro omformuleras för att tillgängliggöras tydligare. Hur pass synonymtåliga är kristendomens dogmer?

Statisk - dynamisk: Är liturgin ett original som ska bevaras intakt eller är det ett råmaterial som går utmärkt att remixa?

• Kampen om kyrkan är ytterligare ett skikt. Vilka utgör kyrkan? Vad handlar kyrkans uppgift om i grund och botten? Vilka vägval och prioriteringar är viktiga för kyrkan?När det gäller kyrkosyn, florerar det många bilder av vad kyrkan bör vara och göra och inte minst florerar det nidbilder. T ex nidbilden av kyrkan som en ängslig och osäker organisation som krampaktigt håller fast i det nedärvda som länge som möjligt. Eller nidbilden av kyrkan som en ängslig och osäker organisation som är så desperat efter popularitet att förändringstakten skruvas upp hela tiden. Ingen av sådana schablonbilder stämmer med verkligheten, men för den som är besviken på kyrkans utveckling av en eller annan anledning, är det lätt hänt att projicera dylika karikatyrer på sina meningsmotståndare. Kyrkohandboksdebatten är inget undantag från detta. 

Kyrkohandboken har den otacksamma uppgiften att både vara paradvärja och kökskniv. Den ska vara en identitetsgivare och ett samlande uttryck för Svenska kyrkans tro, liv och lära. Samtidigt ska den funka som ett praktiskt verktyg för alla som tjänstgör i gudstjänsten. Dessutom har kyrkohandboken genom historien fått rollen av en betydelsefull markör som i hög grad påverkat språk, kynne och föreställningsvärld och därigenom vunnit status som en vitter kulturprodukt. Att hålla ihop en sådan balans av förväntningar är inte busenkel.

Längtan efter en ny handbok sett ganska olika ut. Svenska kyrkan spänner över ett ganska varierande landskap vad gäller teologiska accentueringar och fromhetskulturer. Det gör att attityden till en ny handbok varierar. Somliga har tyckt att HB86 duger. Andra tycker att det är hög tid att få en förnyad handbok. Ytterligare andra tycker att en handboksförnyelse är angelägen, men utifrån andra premisser än de som varit föreliggande. Medan somliga tycker att själva idén med en gemensam handbok är en förlegad tanke som hämmar gudstjänstlivet.

Kritiken mot kyrkohandboksförslaget har låtit höra om sig, bland annat i press och på nätet. Jag utesluter inte att det funnits en och annan Semper Batallius bland handbokskritikerna, men mitt intryck är ändå att de flesta som engagerat sig i frågan är seriösa med ett starkt hjärta för kyrka och gudstjänstliv. Även om jag delvis har förståelse för somlig kritik som riktats mot handboksprocessen, ska jag erkänna att jag inte riktigt förstår magnituden av upprördhet som ibland kommit till uttryck. Min bild är att somlig kritik har varit oerhört saklig och konstruktiv, medan de mer raljanta uttrycken för kritik verkar handla om något mer än själva handboksprocessen, där kyrkohandboken blivit den samlande symbolen för övrigt missnöje med Svenska kyrkan i stort. Jag tror att det bl a  hänger ihop med att beslutsfattare, medarbetare och engagerade inte verkar vara överens om vad som är Svenska kyrkans grund respektive överbyggnad. Om åsikterna är diametralt motsatta och den enes överbyggnad är den andres grund, är det svårt att hitta en gemensam utgångspunkt för samtal. Visst går det att argumentera sig blå för sin sak, men det båtar föga om det saknas gemensamma premisser. Framväxten av internet som en digital debattarena och ett socialt medielandskap där många blev ivriga publicister, men få beredda på utgivaransvar, har inte gjort saken enklare. En tillvaro där filterbubblor begränsar möjligheter våra till vidgade perspektiv och där distansen till medmänniskor tenderar att marginalisera vår empatiska förmåga, uppstår jordmån för en indignationskultur. Kanske är det fåfängt att tro på möjligheten att skapa en fördjupad samsyn kring vad kyrkans grund och överbyggnad handlar om. Men jag vill tro att det går att ta steg i en sådan riktning. Dock kommer det att kräva att kyrkans folk vänjer sig av med makt och pengar, liksom ambiguitetstolerans.

Själv hör jag till dem som längtat efter och därför inte har svårt att välkomna en ny handbok. Jag har levt med gudstjänster enligt 1942 års kyrkohandbok, liksom 1986 års handbok, men även med olika testvarianter av handböcker (1976, 2000 & 2012). Samtliga handböcker har haft sina förtjänster, liksom sina brister. Däremot tror jag inte att en handbok i sig själv åstadkommer några mirakel för gudstjänstlivet. 

Martin Luther säger i slutorden till Deutsche Messe 1526:
”En ordning är allting något utvärtes. Den må vara hur bra som helst, så kan den leda till missbruk. Men är icke ordning utan oordning för handen. Därför har ingen ordning giltighet i sig själv, utan livet och helgden och kraften och nyttan med en viss ordning beror av att den brukas rätt. Eljest duger den till ingenting.”

I grund och botten är jag inte särskilt orolig. Jag är övertygad om att såväl språket, gudstjänsten och kyrkan har en ljus framtid. Den prövning som det innebär att i samtiden åstadkomma en fungerande handbok för Svenska kyrkan menar jag är ingenting jämfört med kyrkliga strider som tvisten om omskärelsen på 50-talet, bildstriden på 700-talet eller dragkampen i synen på polyfon musik under 1300-talet. 

Min bön är att Svenska kyrkans församlingar glatt och frimodigt ska få använda denna nya kyrkohandbok till att fira gudstjänster i samklang med kyrkans ursprungskälla och den heliga Andens förnyelse.

TROSBEKÄNNELSE & LIVSLÖGN - låtens bakgrund och tillkomsthistoria

Våren 2014 gick jag tillsammans med min bror Stefan för att se föreställningen ”Ägd” av Fredrik Lindström och Henrik Schyffert. Föreställningen kretsade mycket kring marknadsekonomins paradigm och hur våra tankar, ideal och livsstilar formas av detta.

Ett moment i föreställningen behandlade ämnet tro. Om hur människans behov av att tro på något större än sig själv kännetecknar all mänsklig kultur. Historiskt har detta handlat om olika former av Gudstro. Men i ett samhälle med materialistiska värderingar blir också tron på något högre, väldigt materialistisk till sin karaktär. När Schyffert frågade publiken är ”Hur många tror på Gud här? Räck upp en hand...” Givetvis räckte både jag brorsan upp våra händer. ”Två stycken som tror på Gud” konstaterade Schyffert. Där hade man kunnat tro att det skulle skämtas på vår bekostnad, men snarare tvärtom. Föreställningen fortsatte med att lansera tesen om att svenskar anser att Gudstro är omodernt/primitivt och därför tror svenskar numera på två saker; 1) Billigt 2) Nästa år.

Den första artikeln i denna trosbekännelse är allmänt förekommande. Att jaga lågpriser och att få så mycket som för så litet som möjligt är såklart ett ideal som många människor omfattar, oavsett ekonomisk situation. I det långa loppet kommer dock billighetskulturen att stå oss dyrt. Lågpriser är ofta en konsekvens av kostnaden finns någon annanstans. Klimatförändringar, globala orättvisor och cynisk djurhantering är exempel på ”kostnader” som genererar billigheteterna.

Den andra artikeln i denna trosbekännelse handlar om att alltid skjuta upp det drömmen om det drägliga livet. I föreställningen gavs flera exempel på hur vi som individer eller kollektiv gärna intalar/inbillar oss att nästa år ska allt bli lugnare/bättre/skönare och mindre stressigt/tungt/påfrestande. När detta mantra upprepas år ut och år in, utan att den förväntade skillnaden egentligen infinner sig, är det frågan om inte detta fenomen snarare handlar om en livslögn. En lögn som understöds av ett ekonomiskt paradigm som tjänar på att folk sliter och sliter i tron att det blir nästa år. Opium för folket, liksom. 

Jag kan själv relatera till det där. Att lägga sitt livspussel i ett ständigt roterande, som man betraktar som ett undantag, men i själva verket utgör en regel. Keep running - gratification is just around the corner. Denna tanke följde mig några år och inspirerade mig att skriva sången ”Nästa år”. Känslan av att förändringen uteblir, trots att man försöker intala sig att den kommer. Jag ville på något sätt skildra den håglöshet som gror latent inför bristen på utebliven utveckling. Därav det långsamma tempot, det monotona kompet och de många verserna innan refrängerna kommer på slutet.

En liten blinkning till låtens stuk finns i textfrasen ”Vi upprepar vårt mantra som en väldigt tjatig sång”. Just det sega/tjatiga formatet bidrar till att illustrera den känsla jag försöker beskriva.

 

PAULUS OCH PATETISKA PARADOXER - låtens bakgrund och tillkomsthistoria

Den här låten kom till 2012 utifrån ett tema som länge fascinerat mig. Ofta blir mina låtar till genom att jag sitter och spelar något instrument. Efter en stunds spelande/improviserande på måfå brukar jag ibland, inte alltid, ”fastna” i någon melodi, ackordvända eller rytm. Den här låten blev till efter en stunds harvande med elgitarren och eftersom kompet luktade en aning powerrock, ville jag att texten skulle ha kompassen åt ett annat håll, nämligen svaghet, otillräcklighet och misslyckande.
 
Få saker är så negativt laddade som just svaghet. Genom historien har svaghet ringaktats, brännmärkts och föraktats i män(niskor)s förhållningssätt till den, oberoende om det gäller den egna svagheten eller andras. Vår egen samtid är inget undantag. Misslyckande stigmatiseras på olika sätt både i vardagsskvaller, sociala medier och etablerade medier. Därför är det en mänsklig reflex att sky och undvika att framstå som svag och misslyckad, eftersom det många gånger innebär att bestraffas socialt. En stark drivfjäder i mörka ideologier handlar inte sällan om rädsla och förakt för svaghet.
 
I den tidiga kristendomen fanns det gott om plats för paradoxer. En sådan var den annorlunda hållningen att svaghet inte var något skämmas för, utan något att stå för. Kristus valde korsdöden framför styrkedemonstration. Aposteln Paulus spinner kring detta tema i Korinthierbreven; ”Talet om korset är en dårskap”, ”När jag är svag, är jag stark”, ”Det som blir sått föraktat, uppstår i härlighet”.
 
Men den organiserade kristenheten har trots detta inte haft det så lätt med detta tema. Kyrkohistorien innehåller många exempel på strävanden efter makt och status, som rimmar illa med den tidiga kristendomens ideal. 
 
Numera håller åtminstone Svenska kyrkan på att vänja sig av med makt, men det går långsamt och inte utan knot. Jag hör till dem som tror att det är bra att kyrkliga maktanspråk bleknar bort, eftersom de skymmer den egentliga grundkallelsen. Men jag uppfattar att ännu alltför många beslutsfattare och medarbetare har en osund upptagenhet av den egna organisationens framgång. 
 
Därför kan man se ”Dårarnas mirakel” som ett statement över att hoppets kraft lever i en situation som är långtifrån perfekt. Det går att omfamna den egna odugligheten utan att ge upp hoppet. Det kan tillämpas på kyrkan eller på samhället eller i våra enskilda liv eller annat sammanhang.