SAMTIDSANDAN & KONTROLLHELVETET - låtens bakgrund och tillkomsthistoria

”En färd ut i det fria” var från början inte tänkt som en syntlåt. Från början spelades den in i en naken akustisk version med enbart sång och gitarr. Sedan testade jag göra den i olika skepnader; pop, rock och electronica. Själv gillade jag den sistnämnda allra bäst och gick därför vidare med den. Även om slutresultatet kan påminna om en Plastic Bertrand-pastisch, anser jag att texten funkar bäst med den syntetiska ljudbilden.

Texten är, trots det banala formatet, min uppfattning av vissa företeelser som kännetecknar samtiden. Den stundtals krampaktiga fokuseringen på kontroll, mätbarhet och resultat är exempel på detta. Dessa samtidsyttringar ges ibland status som närmast självklara ideal, vilket givetvis kan och bör problematiseras.

 En kultur som enbart värderar kontroll/mätbarhet dräneras på såväl livsmening som livsglädje. En sådan tillvaro framstår som blodfattig och syntetisk. För mig är livet djupast sett ett mirakel, en gåva eller varför inte en färd ut i det fria. Därför brukar jag ofta vilja utmana ideal som binder, tvingar och låser.

DEN HELIGA LIKGILTIGHETEN - låtens bakgrund och tillkomsthistoria

 
På våren 2008 ombads jag medverka på en konstutställning, eftersom den ansvarige kände till att jag höll på med teckning och måleri. Eftersom jag nästan inte hade några alster hemma, satte jag igång med att skapa nya. Det blev tio konstverk i tio tekniker utifrån temat i Frälsarkransens olika pärlor. De bilderna finns att beskåda här. Utställningen blev lyckad och konstverken hamnade sedan i en kartong uppe i mitt vindsförråd.

Våren 2014 blev jag av en slump involverad i en temagudstjänst kring Frälsarkransens pärlor och mina konstverk plockades fram för detta. Sedan skulle varje pärla presenteras av olika personer på olika sätt. Jag ombads ta ansvar för att välja en sång att sjunga om den blå pärlan. Triggad av uppgiften, skrev jag en egen låt om bekymmerslöshet, som jag sedan också framförde. 

Martin Lönnebo har beskrivit bekymmerslöshet som ”Den heliga likgiltigheten”. Ofta är likgiltighet betraktat som moralisk brist eller last, men i ett perspektiv kan detta att släppa taget om allt för en stund, vara en välbehövlig och välsignad dygd.

Därför ville jag i ”Bekymmerslösheten” illustrera känslan av stressfrihet med sinnebilden av att vila på en solsmekt strand.

PAULUS OCH PATETISKA PARADOXER - låtens bakgrund och tillkomsthistoria

Den här låten kom till 2012 utifrån ett tema som länge fascinerat mig. Ofta blir mina låtar till genom att jag sitter och spelar något instrument. Efter en stunds spelande/improviserande på måfå brukar jag ibland, inte alltid, ”fastna” i någon melodi, ackordvända eller rytm. Den här låten blev till efter en stunds harvande med elgitarren och eftersom kompet luktade en aning powerrock, ville jag att texten skulle ha kompassen åt ett annat håll, nämligen svaghet, otillräcklighet och misslyckande.
 
Få saker är så negativt laddade som just svaghet. Genom historien har svaghet ringaktats, brännmärkts och föraktats i män(niskor)s förhållningssätt till den, oberoende om det gäller den egna svagheten eller andras. Vår egen samtid är inget undantag. Misslyckande stigmatiseras på olika sätt både i vardagsskvaller, sociala medier och etablerade medier. Därför är det en mänsklig reflex att sky och undvika att framstå som svag och misslyckad, eftersom det många gånger innebär att bestraffas socialt. En stark drivfjäder i mörka ideologier handlar inte sällan om rädsla och förakt för svaghet.
 
I den tidiga kristendomen fanns det gott om plats för paradoxer. En sådan var den annorlunda hållningen att svaghet inte var något skämmas för, utan något att stå för. Kristus valde korsdöden framför styrkedemonstration. Aposteln Paulus spinner kring detta tema i Korinthierbreven; ”Talet om korset är en dårskap”, ”När jag är svag, är jag stark”, ”Det som blir sått föraktat, uppstår i härlighet”.
 
Men den organiserade kristenheten har trots detta inte haft det så lätt med detta tema. Kyrkohistorien innehåller många exempel på strävanden efter makt och status, som rimmar illa med den tidiga kristendomens ideal. 
 
Numera håller åtminstone Svenska kyrkan på att vänja sig av med makt, men det går långsamt och inte utan knot. Jag hör till dem som tror att det är bra att kyrkliga maktanspråk bleknar bort, eftersom de skymmer den egentliga grundkallelsen. Men jag uppfattar att ännu alltför många beslutsfattare och medarbetare har en osund upptagenhet av den egna organisationens framgång. 
 
Därför kan man se ”Dårarnas mirakel” som ett statement över att hoppets kraft lever i en situation som är långtifrån perfekt. Det går att omfamna den egna odugligheten utan att ge upp hoppet. Det kan tillämpas på kyrkan eller på samhället eller i våra enskilda liv eller annat sammanhang.