DUMSKALLARNAS SIGNATURMELODI - eller responsoriet som gick vilse

WÔ-ÔO-WÔ-Ô!

WÔ-ÔO-WÔ-Ô!

WÔ-ÔO-WÔ-Ô!

WÔ-ÔO-WÔ-Ô!

Känns det igen? Det där gälla skanderandet av ovanstående notbild som oftast förekommer i kombination med kollektivt testosteron samt bristande nykterhet. Förmodligen har du hört detta i något sammanhang. Kanske har du själv låtit dessa halvtydliga stavelser skråla i din mun?

Oavsett vilket, så är det inte utan att detta fenomen fascinerar mig. Det framstår ofta som vulgaritetens eget lilla responsorium. Komikern Peter Wahlbeck kallar det för just dumskallarnas signaturmelodi. I sina ståuppframträdanden brukar han raljera över företeelsen, som han gör sex minuter in i detta klipp: https://youtu.be/ws7Ipatodxk 

Men var kommer detta ifrån? 
Det må förekomma på finlandfärjor, idrottsarenor, pubmiljöer eller svensexor, men det verkar som om det har sin ursprungliga hemvist i publikhavet vid arenarocken. Ett typexempel på detta är när den kanadensiska rockkvintetten Saga framför sitt klichéartade trumsolo ”A brief case” så brukar publiken falla in i det typiska skanderandet. Efter femtio sekunder in i detta klipp från 1992 hörs det: https://youtu.be/SvyYiODuWsA

Men det är ingen engångsföreteelse. Redan tio år tidigare, när Saga gav ut livealbumet ”In transit” där trumsolot hördes för första gången på skiva, så hörs publiken göra samma sak:
https://open.spotify.com/track/1UQdjWFXdQcO9q55dz58HP?si=VR7Ikhwd

Även när Europes batterist Ian Haugland gjorde trumsolo på 1980-talet fiskade han efter publikens samfällda gensvar enligt samma mönster (2:42 in i klippet): https://youtu.be/SihPYMhX_Jw

Men rötterna till detta publikskrålande tycks gå ännu längre tillbaka. Själva melodistrukturen hör hemma i en sång av rythm and blues-sångaren Gary US Bonds. Hans debutsingel från 1960 innehåller låten ”New Orleans” som är uppbyggd kring ett klassiskt call-and-response-format, d v s solosångaren sjunger en melodifras som sedan publiken besvarar t ex genom att upprepa frasen. Det här sättet att skapa dynamik mellan solist och folkgrupp återfinns i en massa olika musiktraditioner, bl a liturgisk musik, gospel och olika typer av folkmusik. Solisten sätter s a s tonen (no pun intended) genom att ange energi och intensitet i sitt call vilket påverkar energin och intensiteten i folkets response. Hör bara:  https://youtu.be/J9Ib8sC_wX8

Med inspiration från Cab Calloways ”Hi-de-ho-man”(1934) skapade Gary Anderson (som senare gavs det något egendomliga artistnamnet US Bonds) de inledande härmfraserna Hey he-ey hey yeah till sin debutsingel.
"New Orleans” blev en stor hit och - såsom ofta var fallet på 1960-talet - genast spelades den in av ett flertal andra artister, så låten finns i mängder med coverversioner.
 

Hur det kom sig att den inledande frasen i sången så småningom kom att börja leva sitt eget liv är höljt i dunkel, men om jag får spekulera skulle ett möjligt scenario kunna se som så:
Vissa rytmer och tonsekvenser i musik tycks ha extra stark klisterförmåga, såsom temat i Beethovens femte symfoni eller gitarriffet i ”Smoke on the water”, vilket gör att det blir lätt för många människor att omedvetet ta till sig en sådan musikalisk klisterfras. Den repetitiva karaktären, den relativt enkla melodin och den rikliga exponeringen samverkar till att inledningen i ”New Orleans” har blivit en sådan musikalisk klisterfras som fastnat hos många människor, även om själva låten fallit i glömska. 

Kan det vara så att klisterfrasen omedvetet har traderats kollektivt och på så sätt blivit ett responsorium som vandrat iväg på egen hand? Karaktären hos denna fras handlar ju om en stegrande energi och exaltering. Kanske är det just den karaktären som gjort att den också fortplantats i sammanhang där en kollektiv massa eftersträvar stegrande exaltering? 

Huruvida detta bröl kommer att överleva som kulturfenomen in i framtiden återstår att se, men om det försvinner kommer det troligtvis ersättas av något annat. Brölat i grupp har mänskligeheten gjort sedan förhistorisk tid och personligen tycker jag att det är mycket bättre när brölande äger rum i s k rekreationssammanhang, än i massmöten med politiska syften!

TUSEN ORD SÄLJER MER ÄN EN BILD

 
 Härförleden lyssnade jag på ett avsnitt (2017-03-09) av den stimulerande podden Snedtänkt. Som en av de allra smalaste strövstigarna i kulturskogen, är denna podd helt fantastisk att få bli upplyst/tjusad av, under den charmerande och multikunnige Kalle Linds handfasta ledning.

I nämnda avsnitt möter Kalle den legendariske Roffe Classon för att prata om den lika legendariska serietidningen Galago. Vid ett tillfälle i deras samtal benämner Roffe ett fenomen, som tycks frustrera honom. 
"Det märkliga är då när Nina Hemmingsson... eller eller... Lena Ackebo för den delen... deras serier har... ja, dom recenseras väl ibland i några tidningar, men inte så många. Nu ska jag klaga lite - Men så fort Nina Hemmingsson skriver en diktsamling, då recenseras den i femtiofem tidningar på första dagen, men inte när hon ritar serier. (---) Det är inte lika fint, ännu idag, med tecknade serier då? Eller? Vad är... Vad beror det här på?"
undrar Roffe. Kalle verkar instämma i frågan, men har inget svar.

Genom åren har jag iakttagit samma fenomen och även ställt mig samma fråga. Varför står det skrivna ordet så oändligt mycket högre i kurs än bilden, när det gäller berättande? Inte för att jag sitter på något uttömmande svar, men efter några decenniers privatspaning i ämnet tycker jag mig i alla fall se några tendenser. Från min horisont är det tre teman som framträder: 

 

1. Barnsligt/primitivt kontra vuxet/sofistikerat
Detta tema går igen i många kulturområden. De kulturuttryck som uppfattas som lättillgängliga och kan begripas av de allra flesta får många gånger en lågstatusstämpel och barn är ofta den sociala kategori som får tjäna som symbol för denna lågstatus. Ambitiös kultur kan lätt chikaneras genom att beskriva dess alster som något för yngre; barnbok/barnvisa/barnfilm etc (Att barn ofta får den rollen av lågstatusmarkör hänger i sin tur ihop med barnets övergång från ekonomisk resurs till ekonomisk belastning i skiftet mellan det agrara och det industrialiserade samhället, men jag ska inte utveckla detta här, då det är ett tema stort nog för ett helt eget blogginlägg).

Bilden och bildmedier hamnar ofta i "skräplådan" när det ska sorteras mellan vad som är simpel och ädel kultur. Detta har gällt både serier/film/TV/tidskrifter. Bilder uppfattas nämligen intuitivt och spontant. Vårt psyke kan i allmänhet uppfatta t ex ett ansikte i en bild, utan förvärvad förkunskap. Den förståelsen tycks finnas förprogrammerad i vår perception. Serieteoretikern Scott McCloud visar i sin bok "Understanding comics"(1993) hur vi tillgodogör oss text och bild på delvis olika sätt.

 Text har en starkare karaktär av att vara kodad information, till skillnad från bild. Därför är skriven litteratur laddad med fler kodade lager (bokstäver/ord/semantik/grammatik/syntax/stil) och avkodningen är en förvärvad förkunskap som är nödvändig, om vi ska kunna tillgodogöra oss den. Att tyda text eller att gestalta något med text uppfattas därmed som mer avancerat. Denna stereotypa uppdelning mellan bild och text är ju inte rättvis, eftersom verkligheten är betydligt mer komplex. Detsamma gäller den stereotypa uppdelningen mellan populär och förfinad kultur. Ändå tycks det finnas en tendens att rangordna kulturuttryck efter den kulturform de vilar i. På det sättet har tecknade serier getts en image (no pun intended) av att vara en kulturform som riktas till barn eller andra med outvecklad läsförmåga och därmed ointressant som bärare av något annat än tillfällig förströelse. Sedan 1980-talet har denna image (still no pun intended) gradvis förändrats och nyanserats, men spåren av den lever alltjämt, inte minst bland äldre generationer.

 

2. I vår del av världen är ordet är överordnat - även i serier! 
I någon mening besvarar Roffe Classon frågan själv i poddavsnittet, eftersom han en stund tidigare säger: 
"Genomgående för alla som blev publicerade i Galago, det var att dom hade nånting bra i historien. Dom kunde lika gärna skrivit en text om, nästan, det dom gjorde. Sen ritade dom mer eller mindre bra - det var inte så viktigt." 
Ba-boom! Där har vi det: bilden värderas som komplement till texten. Denna utveckling har i mitt tycke varit oerhört tydlig i svenskt serieskapande, inte minst i de populäraste serierna som vänder sig till äldre målgrupper. De är oerhört dialogmättade och pratbubblorna kräver en ansenlig del av serierutornas utrymme. Här exemplifierat av svenska serieskapare som Martin Kellerman, Liv Strömquist samt Jan och Maria Berglin.  Att läsa dessa dialoger fungerar ofta bra utan att se själva bilden, medan bilderna inte säger särskilt mycket alls utan dialogen. Helt okej, men är det ändå inte lite trist? Jag gillar verkligen dessa serieskapare skarpt, men ändå känns det någonstans som att seriegenren urholkas när bilden ges en sådan underordnad roll. I andra länder är denna tendens inte alls lika tydlig. T ex den norska serien Nemi av Lise Myhre är ett lysande exempel på att bild och text turas om att vara betydelsebärande och detsamma gäller den danska serien Valhall av Peter Madsen. De japanska Mangaserierna skiftar också mellan berättelser som bärs av ömsom dialogrikedom ömsom ordlösa bildflöden. Will Eisners New York-skildringar är grafiskt innovativa och har en visuell tyngdpunkt även om pratbubblorna har en viktig roll.

Stundtals har tecknade serier som medium jämförts med filmen som medium, vilket inte är så konstigt. Det finns onekligen beröringspunkter; båda medierna föddes i samband med förra sekelskiftet, båda väckte stor förtjusning hos många samtidigt som etablissemanget i början betraktade båda som masskultur utan större betydelse, båda har ibland stagnerat för strax därefter revitaliseras av nya grepp i visuellt berättande. Men i ljuset av denna jämförelse, tycker jag nog att mycket av samtidens svenska serieskapande mest påminner om TV-teater; mycket snack framför en kamera. Som sagt, det är helt okej, men personligen skulle jag gärna se ett trendbrott där omsorgen om det visuella fick större utrymme.

 

3. Skribentens makt 
En annan sak som jag tror har betydelse för att skriven text oftast premieras framför bildskapande är att de forum där kultur uppmärksammas och recenseras, är sammanhang som själva bottnar djupt i det skrivna ordet. Det är i huvudsak skribenter som recenserar och utövar redaktörskap. Det behöver naturligtvis inte vara ett problem. Skribenter är ingen homogen grupp. Somliga skribenter har naturligtvis inga problem med att röra sig ledigt mellan olika kulturformer och trivs med att tillgodogöra sig gestaltningar oavsett om det primärt är verbalt eller visuellt uttryck.

Men om det skrivna ordet är ens hemmaplan eller paradgren är det kanske inte så konstigt om de former som ligger närmast råkar hamna mer i fokus? Jag tycker mig se att den tendensen går igen på fler håll; serieskapare som är ambitiösa med pratbubblorna, låtskrivare som lägger störst vikt vid texten, filmskapare som låter dialogen spela huvudrollen... Många konstarter där det skrivna ordet prioriteras, har också en benägenhet att både uppmärksammas och uppskattas av skribenter, vill jag nog påstå. Det kanske ligger i sakens natur, men jag är inte säker på att det skrivna ordets framskjutna plats med självklarhet är en kvalitetsmarkör.

Nåväl. Oavsett om mina spaningar har någon rimlighet i sig eller bara är gallimatias, så är i varje fall Snedtänkt en fullkomligt lysande podd som rekommenderas var och en som ännu inte haft glädjen att lyssna till den.