VARDE BISKOP!

 

De flesta stockholmskyrkisar (= människor som är intresserade/engagerade i Svenska kyrkans inre och yttre liv i stockholmsområdet) torde knappast ha missat att Stockholms stift står inför att välja ny biskop. Några röster har börjat höras om önskad profil på den blivande biskopen, liksom viss name-dropping av individer som somliga anser lämpliga för biskopsstolen. En sådan sak som biskopsval tenderar att engagera. Som alla symboler, är biskopen en spegling av kyrkan och dess riktning, vilket gör att alla som har sin fot i kyrkan på ett eller annat sätt gärna vill kunna känna igen sig i den spegelbilden.

Själv saknar jag rösträtt i detta biskopsval, eftersom jag inte längre tjänstgör som präst i Stockholms stift. Det hindrar mig ändå inte från att bry mig. Som gudstjänstfirande och aktiv församlingsmedlem i Stockholm berör biskopsvalet mig ändå i något avseende, vilket gör att jag dristar mig att lufta några tankar och synpunkter här. Även om jag har hört flera namn nämnas som förslag på lämplig biskop, har jag själv inte någon favoritkandidat i nuläget. Men det finns vissa saker som jag tycker är angelägna att sätta på pränt, när nu samtalet om blivande biskop intensifieras. 

För att anspela på en känd teolog skulle jag vilja påstå två saker: För det första spelar en biskop ingen större roll i en kyrka. Kyrkan är så mycket mer än sina biskopar och den skillnad som varje biskop gör är ytterst marginell i ett större perspektiv. För det andra spelar en biskop en oerhört stor roll och är enormt betydelsefull för kyrkan och dess vägval. Många av Svenska kyrkans framsteg kan spåras tillbaka till betydelsefulla biskopar. Det är i dialektiken mellan dessa påståenden man behöver förstå de synpunkter och tankar som jag för fram här.

Det brukar finnas oerhört många förväntningar och krav på en blivande (liksom sittande) biskop. Så ska det naturligtvis vara, men det är ju lätt att önskningarna skenar i väg (detta blogginlägg är inget undantag). En sammanställning av dylika krav skulle snabbt visa att de är omöjliga att leva upp till i sin helhet. Oavsett hur talangfull och begåvad en biskop än må vara, så är hen ingen övermänniska. Dessutom är jag övertygad om att kompetens alltid är kontextuell, i någon mening. Om en människa kommer till sin rätt hänger i hög grad ihop med hur samspelet med sammanhanget ser ut, tänker jag. En aldrig så lysande talang kan släckas av ett kvävande eller dysfunktionellt sammanhang, likväl som en medioker individ kan lyftas till något större än sitt startläge av ett kreativt och stärkande sammanhang. Detta gäller givetvis även en biskop.  

Dock är det några perspektiv, som för mig framstår som extra intressanta, när vi söker efter en lämplig biskop. Ett perspektiv handlar om teologisk spänst. Jag hör till dem som tror att om en ledare ska kunna fungera bra, behöver ledaren vara djupt förankrad i den tankevärld som kännetecknar sammanhanget som ska ledas. För Svenska kyrkans del innebär det att en biskop behöver vara en god och erfaren teolog. Somliga anser att det behövs en disputerad teolog för att säkerställa detta. Själv ser jag inte det som en absolut nödvändighet, även om det naturligtvis inte skadar heller. Det finns flera exempel på goda och duktiga teologer utan doktorshatt, även om en disputation visar på förmågan att metodiskt och systematiskt ta sig an ett projekt med djupa perspektiv samt ro detta iland. Ur mitt perspektiv, så handlar teologisk spänst dels om djup förtrogenhet med kristendomens idémässiga arv och dess teologiska variationer, men även en djupare förmåga att se hur arv, variationer och samtid möter varandra.

Ett annat perspektiv handlar om markkontakt. Med det menar jag dels en förmåga att stå stadigt, men även förmågan att vara förankrad i den samtid och den miljö som många stockholmare befinner sig i. Somliga skulle beskriva detta som att vara ”folklig”, eller vara skicklig på att tala ”begripligt”, eller att vara ”socialt utåtriktad”, eller skicklig på att ”möta media” etc. Allt detta handlar om en önskan att biskopen ska vara duktig på förmedling och samtidigt kontextuellt flexibel i sin förmåga att relatera till olika sammanhang.  

Dessa två perspektiv brukar med viss variation ofta vara på tapeten i samband med att biskopskandidater ska vaskas fram. Ibland blir dessa perspektiv varandras motpoler i debatten om vem som är lämpligast. Några ropar efter teologisk tyngd. Andra ropar efter en relationell kompetens. Och så bryter ibland ut diskussioner om vilket av dessa perspektiv som är överordnat det andra. Jag tror att det är väldigt onödigt att ställa dessa perspektiv mot varandra. Självklart behövs båda, men framförallt behöver de samverka på bästa sätt. 
Simul teologispänst & markkontakt! 

Utöver detta är det tre ytterligare teman som jag också tycker är viktiga, men som kanske inte alltid dryftas lika ofta i samband med biskopsval. Dessa tre teman är viktiga och välgörande områden för mänskligheten, men när det knasar till sig för oss människor är det nästan alltid något av dessa områden som missbrukas i någon form. För mig är det önskvärt att en blivande biskop har en medveten insikt om dem. Vore det upp till mig, skulle jag därför gärna höra hur kommande biskopskandidater resonerar kring makt, sex och pengar.

MAKT
Biskopens uppdrag är ju bl a att hålla samman stiftets församlingar, genom att vara en enande kraft. Att biskopen därför har makt och ska ha makt, ligger i sakens natur. Men makt behöver alltid hänga ihop med ansvar. I en demokratisk organisation ansvarar en makthavare alltid inför det folk vars förtroende man uppbär maktpositionen genom och i en kristen kyrka finns dessutom perspektivet att ansvaret gäller ytterst inför Gud. Alla former av makt är till låns och ska förr eller senare lämnas vidare.

En biskops makt är visserligen inte oinskränkt och hen sitter sällan helt ensam, när makten utövas i form av att beslut fattas. Ändå är det få personer som utövar så mycket enskild makt i Svenska kyrkan, som biskoparna. Inte minst i relation till vigningstjänsten, i synnerhet när det gäller rekrytering och antagning. Därför är det viktigt att makten utövas så klokt och ansvarsfullt som möjligt i det sammanhanget. Min erfarenhet är att det ofta sker så. Dock förtjänar det att påminnas om att makt tenderar att korrumpera och att absolut makt korrumperar absolut. Därför är det angeläget med transparens kring all maktutövning, så långt det är möjligt. Oavsett hur höga ideal som råder i ett sammanhang, så finns en risk att makten lockar fram en människas sämre sidor. Den individ som får en kick av att utöva makt, ska helst inte åtnjuta möjlighet därtill.

SEX 
Apropå att få en kick, så är sex ytterligare ett område som har ganska stor betydelse. Med sex avser jag inte enbart sexualdrift, sexuell praktik eller erotik i största allmänhet. Jag tänker mer på en existentiell aspekt av sexualitet som en omständighet som påverkar våra mänskliga liv på djupet. Sexistentiellt, skulle man kanske kunna kalla ett sådant perspektiv. I stort sett alla människor påverkas på djupet av sin identitet av att vi är sexuella varelser. För var och en som verkar i ett kontaktyrke i en förtroendebransch, spelar det väldigt stor roll att kunna vara en trygg och mogen individ som har förståelse för egen och andras sexuella integritet. Det är därför det är så oerhört problematiskt när personer i kyrkans värld begår sexuella övergrepp eller på andra sätt har gränslösa beteendemönster med sexuella över- och undertoner. Ambitionen att kyrkor och församlingar ska vara trygga platser i detta avseende är viktig, samtidigt vet vi att inga miljöer kan garanteras hundraprocentig säkerhet. Vittnesbördet från #metoo hösten 2017, där Svenska kyrkans initiativ #vardeljus ingick, blev en väckarklocka för många hur oerhört omfattande förekomsten av sexuella trakasserier och övergrepp är, även i kyrkliga miljöer. 

I ljuset av detta borde förväntningarna vara höga på en biskop, både att vara en person med hög integritet i dylika frågor, men även ha insikter kring hur dysfunktioner kring kön, makt och sexualitet kan ta sig uttryck. Dessutom torde en biskop ha ganska höga förväntningar på sig att besitta handlingskraft, när sexuella överträdelser är ett faktum. Inte om utan när.

PENGAR 
Resurser är nödvändiga för att kunna bedriva arbete och verksamhet. Paradoxalt nog är Svenska kyrkan en av världens rikaste kyrkor, samtidigt som det råder en viss ängslan bland en stor del av kyrkans företrädare över att organisationen ska krympa och marginaliseras. Rik och bedrövad - för mig påminner det mer om ynglingen i Matteus 19, än någon annan biblisk förebild.

Därför ser jag det som är det en angelägenhet att välja en biskop som förmår vara med och leda sitt stift bort från ängslighetens kultur. I mitt huvud handlar det om att inte övervärdera organisationsaspekten av kyrkan och att faktiskt att odla lite djärv förtröstan på den Gud vi bekänner oss till. En ängslig organisation har inte många glädje av. 

Förtroendekapitalet är en mycket intressantare valuta, än de materiella tillgångar som kyrkan har att förvalta. Inte för att ekonomi- och förvaltningsfrågor är onödiga eller oviktiga på något vis, men i en materialistisk kultur blir lätt engagemanget starkare för sådant och därmed tenderar materiella frågor att överordnas. Om en kyrka har lättare för att bygga andaktsrum, än att knäppa händerna - har den kommit vilse.

Sök först Guds rike och Guds rättfärdighet, så ska ni få allt det andra också, säger Jesus i  Matteus sjätte kapitel. Jag tänker att det kan tillämpas på den kyrka jag råkar tillhöra och hålla av; sök först Guds kallelse på vår plats och i vår tid, så ska resten infinna sig därefter.

 

Naturligtvis finns det oändligt mycket mer att säga om biskopsvalet, men jag väljer att sätta punkt här. 
Må alla röstberättigade välja klokt och lyssna efter Andens ledning i detta. 
Lycka till!

 

VEM BRYR SIG EGENTLIGEN OM KYRKOHANDBOKEN?

Överraskande många, tycks det. Med tanke på hur mycket som skrivits, sagts och tyckts om den de senaste åren. Det vill säga; när den står inför att förnyas är kyrkohandboken en skrift som många vill dryfta och värna. En etablerad och stadfäst handbok åtnjuter dock inte riktigt samma typ av omsorg och engagemang och det ligger väl kanske i sakens natur. När vi befinner oss på vandring så knatar vi ofta på efter bästa förmåga utan överdrivet mycket knot, men när vi står inför att välja väg brukar desto fler vilja ha ett ord med i laget. Sedan brukar vi långsamt vänja oss vid inslaget vägval, tills det är dags för nästa vägval.

Detta är ju inget nytt under solen. Varje gång Svenska kyrkan förnyar språkdräkten i sina officiella böcker brukar det kunna bli ett himla liv och på ett sätt är det inte så konstigt. Språket för det heliga är komplext. Det behöver hanteras med varsamhet, klokskap och mod. Särskilt när detta språk ska rymmas i en utgåva som har till uppgift att vara samlande för kyrkans kollektiv. Många vill kunna identifiera sig och sin kyrka i en sådan trycksak. Därför uppstår ofta en kamp kring nya psalmböcker, bönböcker, bibelöversättningar etc. Den utomstående betraktaren kanske kliar sig i huvudet och undrar vad kampen handlar om och varför den pågår, vilket hänger ihop med att kamper av detta slag ofta är mångskiktade. 

• Kampen om språket är ett skikt.
Språk är makt, som bekant. Vems språk är det som kommer till uttryck? För vems skull? På vems villkor? Representativitet och inflytande liksom relevans och beröringsförmåga är viktiga angelägenheter när något gemensamt ska kläs i en språkdräkt. 
Språk handlar också om kunskap. När något ska omformuleras blir ofta behovet av expertis tydligt. Stil, rytm och betydelsenyansering är viktiga kompetenser. Samtidigt är det inte experterna som äger språket. Språk konstitueras genom sociala och emotionella kontrakt som knyter samman alla dess utövare. Därför handlar språk även i hög grad om känslor.

En av språkets viktigaste funktioner är kontinuitet med det nedärvda. Det är det som själva poängen med ett språk. Om tal och skrift skiftade total innebörd för varje dag, vore det rätt meningslöst att uttrycka sig språkligt. En kyrka är beroende av att stå samklang med sin historia och den världsvida kristenheten. Samtidigt kan språk inte enbart traderas. Språk förändras. Utvecklas och avvecklas, likt flodernas meandring. Ord skiftar nyans och så småningom innebörd. Det är en komplex och organisk process som ingen av oss förmår kontrollera. Därför behöver en språkdräkt förr eller senare uppdateras om den ska vara begriplig. Nu är begriplighet är inte den enda dimensionen av språk, men en ofrånkomlig kvalitet. Ett språk som aldrig förmerar förståelse, förlorar sin essens.

• Kampen om idealen är ett annat skikt.
Vilka ideal är det som kommer till uttryck i en förnyad handbok? Vilka förväntningar finns det som en kyrkohandbok ska svara mot? Idealen skiftar ofta i spänningsfält:

Mångfald – enhetlig: Ska handboken uttrycka en rik variation av liturgisk praxis som finns i Svenska kyrkan eller ska den samla till en normerade enhet?

Tradition – samtid: Ska handboken luta sig mot fasta formuleringar av kristen bekännelse eller ska kristen tro omformuleras för att tillgängliggöras tydligare. Hur pass synonymtåliga är kristendomens dogmer?

Statisk - dynamisk: Är liturgin ett original som ska bevaras intakt eller är det ett råmaterial som går utmärkt att remixa?

• Kampen om kyrkan är ytterligare ett skikt. Vilka utgör kyrkan? Vad handlar kyrkans uppgift om i grund och botten? Vilka vägval och prioriteringar är viktiga för kyrkan?När det gäller kyrkosyn, florerar det många bilder av vad kyrkan bör vara och göra och inte minst florerar det nidbilder. T ex nidbilden av kyrkan som en ängslig och osäker organisation som krampaktigt håller fast i det nedärvda som länge som möjligt. Eller nidbilden av kyrkan som en ängslig och osäker organisation som är så desperat efter popularitet att förändringstakten skruvas upp hela tiden. Ingen av sådana schablonbilder stämmer med verkligheten, men för den som är besviken på kyrkans utveckling av en eller annan anledning, är det lätt hänt att projicera dylika karikatyrer på sina meningsmotståndare. Kyrkohandboksdebatten är inget undantag från detta. 

Kyrkohandboken har den otacksamma uppgiften att både vara paradvärja och kökskniv. Den ska vara en identitetsgivare och ett samlande uttryck för Svenska kyrkans tro, liv och lära. Samtidigt ska den funka som ett praktiskt verktyg för alla som tjänstgör i gudstjänsten. Dessutom har kyrkohandboken genom historien fått rollen av en betydelsefull markör som i hög grad påverkat språk, kynne och föreställningsvärld och därigenom vunnit status som en vitter kulturprodukt. Att hålla ihop en sådan balans av förväntningar är inte busenkel.

Längtan efter en ny handbok sett ganska olika ut. Svenska kyrkan spänner över ett ganska varierande landskap vad gäller teologiska accentueringar och fromhetskulturer. Det gör att attityden till en ny handbok varierar. Somliga har tyckt att HB86 duger. Andra tycker att det är hög tid att få en förnyad handbok. Ytterligare andra tycker att en handboksförnyelse är angelägen, men utifrån andra premisser än de som varit föreliggande. Medan somliga tycker att själva idén med en gemensam handbok är en förlegad tanke som hämmar gudstjänstlivet.

Kritiken mot kyrkohandboksförslaget har låtit höra om sig, bland annat i press och på nätet. Jag utesluter inte att det funnits en och annan Semper Batallius bland handbokskritikerna, men mitt intryck är ändå att de flesta som engagerat sig i frågan är seriösa med ett starkt hjärta för kyrka och gudstjänstliv. Även om jag delvis har förståelse för somlig kritik som riktats mot handboksprocessen, ska jag erkänna att jag inte riktigt förstår magnituden av upprördhet som ibland kommit till uttryck. Min bild är att somlig kritik har varit oerhört saklig och konstruktiv, medan de mer raljanta uttrycken för kritik verkar handla om något mer än själva handboksprocessen, där kyrkohandboken blivit den samlande symbolen för övrigt missnöje med Svenska kyrkan i stort. Jag tror att det bl a  hänger ihop med att beslutsfattare, medarbetare och engagerade inte verkar vara överens om vad som är Svenska kyrkans grund respektive överbyggnad. Om åsikterna är diametralt motsatta och den enes överbyggnad är den andres grund, är det svårt att hitta en gemensam utgångspunkt för samtal. Visst går det att argumentera sig blå för sin sak, men det båtar föga om det saknas gemensamma premisser. Framväxten av internet som en digital debattarena och ett socialt medielandskap där många blev ivriga publicister, men få beredda på utgivaransvar, har inte gjort saken enklare. En tillvaro där filterbubblor begränsar möjligheter våra till vidgade perspektiv och där distansen till medmänniskor tenderar att marginalisera vår empatiska förmåga, uppstår jordmån för en indignationskultur. Kanske är det fåfängt att tro på möjligheten att skapa en fördjupad samsyn kring vad kyrkans grund och överbyggnad handlar om. Men jag vill tro att det går att ta steg i en sådan riktning. Dock kommer det att kräva att kyrkans folk vänjer sig av med makt och pengar, liksom ambiguitetstolerans.

Själv hör jag till dem som längtat efter och därför inte har svårt att välkomna en ny handbok. Jag har levt med gudstjänster enligt 1942 års kyrkohandbok, liksom 1986 års handbok, men även med olika testvarianter av handböcker (1976, 2000 & 2012). Samtliga handböcker har haft sina förtjänster, liksom sina brister. Däremot tror jag inte att en handbok i sig själv åstadkommer några mirakel för gudstjänstlivet. 

Martin Luther säger i slutorden till Deutsche Messe 1526:
”En ordning är allting något utvärtes. Den må vara hur bra som helst, så kan den leda till missbruk. Men är icke ordning utan oordning för handen. Därför har ingen ordning giltighet i sig själv, utan livet och helgden och kraften och nyttan med en viss ordning beror av att den brukas rätt. Eljest duger den till ingenting.”

I grund och botten är jag inte särskilt orolig. Jag är övertygad om att såväl språket, gudstjänsten och kyrkan har en ljus framtid. Den prövning som det innebär att i samtiden åstadkomma en fungerande handbok för Svenska kyrkan menar jag är ingenting jämfört med kyrkliga strider som tvisten om omskärelsen på 50-talet, bildstriden på 700-talet eller dragkampen i synen på polyfon musik under 1300-talet. 

Min bön är att Svenska kyrkans församlingar glatt och frimodigt ska få använda denna nya kyrkohandbok till att fira gudstjänster i samklang med kyrkans ursprungskälla och den heliga Andens förnyelse.

PAULUS OCH PATETISKA PARADOXER - låtens bakgrund och tillkomsthistoria

Den här låten kom till 2012 utifrån ett tema som länge fascinerat mig. Ofta blir mina låtar till genom att jag sitter och spelar något instrument. Efter en stunds spelande/improviserande på måfå brukar jag ibland, inte alltid, ”fastna” i någon melodi, ackordvända eller rytm. Den här låten blev till efter en stunds harvande med elgitarren och eftersom kompet luktade en aning powerrock, ville jag att texten skulle ha kompassen åt ett annat håll, nämligen svaghet, otillräcklighet och misslyckande.
 
Få saker är så negativt laddade som just svaghet. Genom historien har svaghet ringaktats, brännmärkts och föraktats i män(niskor)s förhållningssätt till den, oberoende om det gäller den egna svagheten eller andras. Vår egen samtid är inget undantag. Misslyckande stigmatiseras på olika sätt både i vardagsskvaller, sociala medier och etablerade medier. Därför är det en mänsklig reflex att sky och undvika att framstå som svag och misslyckad, eftersom det många gånger innebär att bestraffas socialt. En stark drivfjäder i mörka ideologier handlar inte sällan om rädsla och förakt för svaghet.
 
I den tidiga kristendomen fanns det gott om plats för paradoxer. En sådan var den annorlunda hållningen att svaghet inte var något skämmas för, utan något att stå för. Kristus valde korsdöden framför styrkedemonstration. Aposteln Paulus spinner kring detta tema i Korinthierbreven; ”Talet om korset är en dårskap”, ”När jag är svag, är jag stark”, ”Det som blir sått föraktat, uppstår i härlighet”.
 
Men den organiserade kristenheten har trots detta inte haft det så lätt med detta tema. Kyrkohistorien innehåller många exempel på strävanden efter makt och status, som rimmar illa med den tidiga kristendomens ideal. 
 
Numera håller åtminstone Svenska kyrkan på att vänja sig av med makt, men det går långsamt och inte utan knot. Jag hör till dem som tror att det är bra att kyrkliga maktanspråk bleknar bort, eftersom de skymmer den egentliga grundkallelsen. Men jag uppfattar att ännu alltför många beslutsfattare och medarbetare har en osund upptagenhet av den egna organisationens framgång. 
 
Därför kan man se ”Dårarnas mirakel” som ett statement över att hoppets kraft lever i en situation som är långtifrån perfekt. Det går att omfamna den egna odugligheten utan att ge upp hoppet. Det kan tillämpas på kyrkan eller på samhället eller i våra enskilda liv eller annat sammanhang.