VEM BRYR SIG EGENTLIGEN OM KYRKOHANDBOKEN?

Överraskande många, tycks det. Med tanke på hur mycket som skrivits, sagts och tyckts om den de senaste åren. Det vill säga; när den står inför att förnyas är kyrkohandboken en skrift som många vill dryfta och värna. En etablerad och stadfäst handbok åtnjuter dock inte riktigt samma typ av omsorg och engagemang och det ligger väl kanske i sakens natur. När vi befinner oss på vandring så knatar vi ofta på efter bästa förmåga utan överdrivet mycket knot, men när vi står inför att välja väg brukar desto fler vilja ha ett ord med i laget. Sedan brukar vi långsamt vänja oss vid inslaget vägval, tills det är dags för nästa vägval.

Detta är ju inget nytt under solen. Varje gång Svenska kyrkan förnyar språkdräkten i sina officiella böcker brukar det kunna bli ett himla liv och på ett sätt är det inte så konstigt. Språket för det heliga är komplext. Det behöver hanteras med varsamhet, klokskap och mod. Särskilt när detta språk ska rymmas i en utgåva som har till uppgift att vara samlande för kyrkans kollektiv. Många vill kunna identifiera sig och sin kyrka i en sådan trycksak. Därför uppstår ofta en kamp kring nya psalmböcker, bönböcker, bibelöversättningar etc. Den utomstående betraktaren kanske kliar sig i huvudet och undrar vad kampen handlar om och varför den pågår, vilket hänger ihop med att kamper av detta slag ofta är mångskiktade. 

• Kampen om språket är ett skikt.
Språk är makt, som bekant. Vems språk är det som kommer till uttryck? För vems skull? På vems villkor? Representativitet och inflytande liksom relevans och beröringsförmåga är viktiga angelägenheter när något gemensamt ska kläs i en språkdräkt. 
Språk handlar också om kunskap. När något ska omformuleras blir ofta behovet av expertis tydligt. Stil, rytm och betydelsenyansering är viktiga kompetenser. Samtidigt är det inte experterna som äger språket. Språk konstitueras genom sociala och emotionella kontrakt som knyter samman alla dess utövare. Därför handlar språk även i hög grad om känslor.

En av språkets viktigaste funktioner är kontinuitet med det nedärvda. Det är det som själva poängen med ett språk. Om tal och skrift skiftade total innebörd för varje dag, vore det rätt meningslöst att uttrycka sig språkligt. En kyrka är beroende av att stå samklang med sin historia och den världsvida kristenheten. Samtidigt kan språk inte enbart traderas. Språk förändras. Utvecklas och avvecklas, likt flodernas meandring. Ord skiftar nyans och så småningom innebörd. Det är en komplex och organisk process som ingen av oss förmår kontrollera. Därför behöver en språkdräkt förr eller senare uppdateras om den ska vara begriplig. Nu är begriplighet är inte den enda dimensionen av språk, men en ofrånkomlig kvalitet. Ett språk som aldrig förmerar förståelse, förlorar sin essens.

• Kampen om idealen är ett annat skikt.
Vilka ideal är det som kommer till uttryck i en förnyad handbok? Vilka förväntningar finns det som en kyrkohandbok ska svara mot? Idealen skiftar ofta i spänningsfält:

Mångfald – enhetlig: Ska handboken uttrycka en rik variation av liturgisk praxis som finns i Svenska kyrkan eller ska den samla till en normerade enhet?

Tradition – samtid: Ska handboken luta sig mot fasta formuleringar av kristen bekännelse eller ska kristen tro omformuleras för att tillgängliggöras tydligare. Hur pass synonymtåliga är kristendomens dogmer?

Statisk - dynamisk: Är liturgin ett original som ska bevaras intakt eller är det ett råmaterial som går utmärkt att remixa?

• Kampen om kyrkan är ytterligare ett skikt. Vilka utgör kyrkan? Vad handlar kyrkans uppgift om i grund och botten? Vilka vägval och prioriteringar är viktiga för kyrkan?När det gäller kyrkosyn, florerar det många bilder av vad kyrkan bör vara och göra och inte minst florerar det nidbilder. T ex nidbilden av kyrkan som en ängslig och osäker organisation som krampaktigt håller fast i det nedärvda som länge som möjligt. Eller nidbilden av kyrkan som en ängslig och osäker organisation som är så desperat efter popularitet att förändringstakten skruvas upp hela tiden. Ingen av sådana schablonbilder stämmer med verkligheten, men för den som är besviken på kyrkans utveckling av en eller annan anledning, är det lätt hänt att projicera dylika karikatyrer på sina meningsmotståndare. Kyrkohandboksdebatten är inget undantag från detta. 

Kyrkohandboken har den otacksamma uppgiften att både vara paradvärja och kökskniv. Den ska vara en identitetsgivare och ett samlande uttryck för Svenska kyrkans tro, liv och lära. Samtidigt ska den funka som ett praktiskt verktyg för alla som tjänstgör i gudstjänsten. Dessutom har kyrkohandboken genom historien fått rollen av en betydelsefull markör som i hög grad påverkat språk, kynne och föreställningsvärld och därigenom vunnit status som en vitter kulturprodukt. Att hålla ihop en sådan balans av förväntningar är inte busenkel.

Längtan efter en ny handbok sett ganska olika ut. Svenska kyrkan spänner över ett ganska varierande landskap vad gäller teologiska accentueringar och fromhetskulturer. Det gör att attityden till en ny handbok varierar. Somliga har tyckt att HB86 duger. Andra tycker att det är hög tid att få en förnyad handbok. Ytterligare andra tycker att en handboksförnyelse är angelägen, men utifrån andra premisser än de som varit föreliggande. Medan somliga tycker att själva idén med en gemensam handbok är en förlegad tanke som hämmar gudstjänstlivet.

Kritiken mot kyrkohandboksförslaget har låtit höra om sig, bland annat i press och på nätet. Jag utesluter inte att det funnits en och annan Semper Batallius bland handbokskritikerna, men mitt intryck är ändå att de flesta som engagerat sig i frågan är seriösa med ett starkt hjärta för kyrka och gudstjänstliv. Även om jag delvis har förståelse för somlig kritik som riktats mot handboksprocessen, ska jag erkänna att jag inte riktigt förstår magnituden av upprördhet som ibland kommit till uttryck. Min bild är att somlig kritik har varit oerhört saklig och konstruktiv, medan de mer raljanta uttrycken för kritik verkar handla om något mer än själva handboksprocessen, där kyrkohandboken blivit den samlande symbolen för övrigt missnöje med Svenska kyrkan i stort. Jag tror att det bl a  hänger ihop med att beslutsfattare, medarbetare och engagerade inte verkar vara överens om vad som är Svenska kyrkans grund respektive överbyggnad. Om åsikterna är diametralt motsatta och den enes överbyggnad är den andres grund, är det svårt att hitta en gemensam utgångspunkt för samtal. Visst går det att argumentera sig blå för sin sak, men det båtar föga om det saknas gemensamma premisser. Framväxten av internet som en digital debattarena och ett socialt medielandskap där många blev ivriga publicister, men få beredda på utgivaransvar, har inte gjort saken enklare. En tillvaro där filterbubblor begränsar möjligheter våra till vidgade perspektiv och där distansen till medmänniskor tenderar att marginalisera vår empatiska förmåga, uppstår jordmån för en indignationskultur. Kanske är det fåfängt att tro på möjligheten att skapa en fördjupad samsyn kring vad kyrkans grund och överbyggnad handlar om. Men jag vill tro att det går att ta steg i en sådan riktning. Dock kommer det att kräva att kyrkans folk vänjer sig av med makt och pengar, liksom ambiguitetstolerans.

Själv hör jag till dem som längtat efter och därför inte har svårt att välkomna en ny handbok. Jag har levt med gudstjänster enligt 1942 års kyrkohandbok, liksom 1986 års handbok, men även med olika testvarianter av handböcker (1976, 2000 & 2012). Samtliga handböcker har haft sina förtjänster, liksom sina brister. Däremot tror jag inte att en handbok i sig själv åstadkommer några mirakel för gudstjänstlivet. 

Martin Luther säger i slutorden till Deutsche Messe 1526:
”En ordning är allting något utvärtes. Den må vara hur bra som helst, så kan den leda till missbruk. Men är icke ordning utan oordning för handen. Därför har ingen ordning giltighet i sig själv, utan livet och helgden och kraften och nyttan med en viss ordning beror av att den brukas rätt. Eljest duger den till ingenting.”

I grund och botten är jag inte särskilt orolig. Jag är övertygad om att såväl språket, gudstjänsten och kyrkan har en ljus framtid. Den prövning som det innebär att i samtiden åstadkomma en fungerande handbok för Svenska kyrkan menar jag är ingenting jämfört med kyrkliga strider som tvisten om omskärelsen på 50-talet, bildstriden på 700-talet eller dragkampen i synen på polyfon musik under 1300-talet. 

Min bön är att Svenska kyrkans församlingar glatt och frimodigt ska få använda denna nya kyrkohandbok till att fira gudstjänster i samklang med kyrkans ursprungskälla och den heliga Andens förnyelse.

PAULUS OCH PATETISKA PARADOXER - låtens bakgrund och tillkomsthistoria

Den här låten kom till 2012 utifrån ett tema som länge fascinerat mig. Ofta blir mina låtar till genom att jag sitter och spelar något instrument. Efter en stunds spelande/improviserande på måfå brukar jag ibland, inte alltid, ”fastna” i någon melodi, ackordvända eller rytm. Den här låten blev till efter en stunds harvande med elgitarren och eftersom kompet luktade en aning powerrock, ville jag att texten skulle ha kompassen åt ett annat håll, nämligen svaghet, otillräcklighet och misslyckande.
 
Få saker är så negativt laddade som just svaghet. Genom historien har svaghet ringaktats, brännmärkts och föraktats i män(niskor)s förhållningssätt till den, oberoende om det gäller den egna svagheten eller andras. Vår egen samtid är inget undantag. Misslyckande stigmatiseras på olika sätt både i vardagsskvaller, sociala medier och etablerade medier. Därför är det en mänsklig reflex att sky och undvika att framstå som svag och misslyckad, eftersom det många gånger innebär att bestraffas socialt. En stark drivfjäder i mörka ideologier handlar inte sällan om rädsla och förakt för svaghet.
 
I den tidiga kristendomen fanns det gott om plats för paradoxer. En sådan var den annorlunda hållningen att svaghet inte var något skämmas för, utan något att stå för. Kristus valde korsdöden framför styrkedemonstration. Aposteln Paulus spinner kring detta tema i Korinthierbreven; ”Talet om korset är en dårskap”, ”När jag är svag, är jag stark”, ”Det som blir sått föraktat, uppstår i härlighet”.
 
Men den organiserade kristenheten har trots detta inte haft det så lätt med detta tema. Kyrkohistorien innehåller många exempel på strävanden efter makt och status, som rimmar illa med den tidiga kristendomens ideal. 
 
Numera håller åtminstone Svenska kyrkan på att vänja sig av med makt, men det går långsamt och inte utan knot. Jag hör till dem som tror att det är bra att kyrkliga maktanspråk bleknar bort, eftersom de skymmer den egentliga grundkallelsen. Men jag uppfattar att ännu alltför många beslutsfattare och medarbetare har en osund upptagenhet av den egna organisationens framgång. 
 
Därför kan man se ”Dårarnas mirakel” som ett statement över att hoppets kraft lever i en situation som är långtifrån perfekt. Det går att omfamna den egna odugligheten utan att ge upp hoppet. Det kan tillämpas på kyrkan eller på samhället eller i våra enskilda liv eller annat sammanhang.

KYRKO(K)VALET

 
 

I skrivande stund är det bara ett par veckor kvar innan kyrkovalet går av stapeln den 17 september och just nu satsas det friskt med resurser för att uppmärksamma detta. I Stockholm rullar - bokstavligen - en kampanj i lokaltrafiken med budskapet ”Vad vill du att Svenska kyrkan ska göra?”.

 

Varför är kyrkovalet värdefullt?

Demokrati kan sägas vara ett omistligt värde i Svenska kyrkan. Dels förutsätter både kyrkoordningen och Sveriges rikes lag att Svenska kyrkan är demokratiskt organiserad. Men gemensamt beslutsfattande har dessutom långa anor i kristendomen. Både sockenstämmor och prästval är historiska exempel på medlemmars delaktighet i församlingslivets inflytande.

Även om Uppsala möte 1593, Konciliet i Niceae 325, Apostlamötet i Jerusalem år 49 e Kr, i strikt mening inte kan sägas vara demokrati i modern mening, så är det ändå exempel på att den kristna kyrkan länge har sökt hitta en gemensam väg genom kollektivt fattade beslut.

Om Svenska kyrkan vill vara ett trossamfund som gör anspråk på att verka för delaktighet och samhörighet är dess demokratiska gestaltning en oerhört viktig ingrediens. Sedan 1930-talet har Svenska kyrkans demokrati organiserats genom allmänna val enligt liknande modell som de civila valen. Men kyrkovalet vållar också mycket besvär…

 

Varför är kyrkovalet besvärligt?

Jag tror att det hänger ihop med en större problembild som går igen på fler håll i Svenska kyrkan; formen tycks vara överordnad poängen. 

Ibland brukar jag beskriva Svenska kyrkan som en förmodern rörelse, som är modernt organiserad i en postmodern kultur. Kyrkovalet är ett exempel på ett format från 1900-talets modernitet, som definierade den kyrkliga kommunen inom den statliga kyrkan. Trots fasväxlingen från statskyrka till fritt trossamfund, har ännu inte mycket förändrats kring kyrkovalet. Genom att bibehålla copy-paste-varianten av de civila valen så långt som möjligt, hålls resterna av ett statskyrkosystem kvar. Samtidigt som det ifrågasätts av allt fler, både inom och utanför kyrkans organisation.

Detta är samma mönster som utmanar många övriga av industrisamhällets institutioner: en systematiserad standard gav möjligheter att i stor skala förverkliga samma möjligheter åt många. Dock motsvarade med tidens gång denna standard i allt minskande utsträckning människors livsmönster och livsbehov, så institutioners relevans ifrågasattes allt mer. Med följden att många institutioners främsta prioritet blev att till varje pris bevara sin egen form, framför sin poäng. I sin tur leder detta till att institutioner ännu mindre knyter an till människor levnadsmönster och stagnationen ökar. Sjukvården, skolan, folkrörelserna och trossamfunden befinner sig mer eller mindre i liknande kris.

Det kan liknas vid en pizzabagare som börjar värna mer om pizzakartongen, än råvarorna i pizzan. I samma stund som kartongen blir viktigare än pizzan som ska ligga i den, händer nånting med aptiten.  

Det klena valdeltagandet är en sak, men det stora problemet kring kyrkovalet är av pedagogisk natur. För många av kyrkans medlemmar verkar det vara svårt att hitta meningsfulla skäl för att rösta på nomineringsgrupper som man förmodligen inte känner till så väl, som fattar beslut om sådant som man förmodligen inte har koll på och dessutom förmodligen inte har en aning om hur det eventuellt påverkar ens liv. 

Om jag ska lägga min röst i ett sammanhang, underlättas det av om jag förstår vilken skillnad min röst gör. För att förstå skillnaden behöver jag veta vad de olika alternativen pekar på. Folkomröstningar med ett tydliga ja/nej-alternativ är pedagogiskt enklare att kommunicera för en valrörelse och avsevärt mindre krångligt för röstande att sätta sig in i. Riktigt så ser det inte ut kring kyrkovalet. 

 

Vilka är skiljelinjerna bland de man röstar på?

Det finns lite olika föreställningar och uppfattningar om hur skiljelinjerna ser ut, t ex:

 

”Skiljelinjer mellan konservativa och nytänkande”

Det här är en vanlig beskrivning av skiljelinjerna mellan olika nomineringsgrupper. Några är konservativa, andra är nytänkande. Det är en förståelig beskrivning och den är tacksam för den väljare som inte är så insatt, eftersom de flesta människor kan själva relatera till huruvida man vill stödja konservatism eller nytänkande. Dock är den här skiljelinjen en så extrem förenkling, att den inte är särskilt rättvis, utan snarast missvisande. Kyrkans vägval går inte att dela in efter en binär modell, med konservativ och nytänkande som enda alternativ. Det går att vara konservativ på många olika sätt och ibland finns de konservativa skiljelinjerna lika mycket inom nomineringsgrupperna som mellan dem.

 

”Det är samma skiljelinjer som i de civila valen”

Även denna beskrivning är begriplig. Själva tanken med att det är samma partier i de civila valen som i kyrkovalet, hänger ihop med att kyrkoväljarna lätt skulle kunna orientera sig utifrån hur den civila politiken såg ut. En fin tanke, men tyvärr stämmer den inte alls. Dels utformades kyrkovalet i en tid då människors partilojaliteter var striktare och tydligare hängde ihop med socioekonomiska kategorier, men idag är vi mycket mer ombytliga och temporära i vår politiska lojalitet. Dels är de politiska partiernas hållning i kyrkans olika vägvalsfrågor inte alls särskilt förutsägbara. I en fråga kan t o m S, C och SD ha mer gemensamt med varandra än med de övriga, t ex om civila partiers möjlighet att ens ställa upp i kyrkovalet.

Tyvärr finns en ökande tendens att de civila partierna i sin kyrkopolitiska retorik vill måla upp binära konfliktlinjer, utifrån att det tjänar deras egna syften. När påståenden av typen som ”kyrkan har blivit vänstervriden” eller ”konservativa krafter vill vrida kyrkan tillbaka” är i farten, så handlar det ganska mycket om vilka hotbilder mot ens egna syften man vill förstora och ganska litet om hur verkligheten ser ut.

 

”Skiljelinjer angående politiska partiers närvaro”

Denna beskrivning verkar bli allt vanligare. Numera ställer ett flertal nomineringsgrupper upp i kyrkovalet som inte stödjer sig på civila partiprogram. Det är inte bara kyrkligt engagerade som ifrågasätter de politiska partiernas närvaro, utan även andra opinionsbildare, ledarskribenter och debattörer har svårt att se rimligheten i partipolitik i ett trossamfund.

De kyrkliga kritiker som vill avskaffa partipolitiken i kyrkan, utmålar ofta politiker som korrumperade makthavare som bara vill använda kyrkan som exploateringsarena för sitt civila partiprogram. Att beskylla alla kyrkopolitiker för detta är i stora stycken fördomsfullt. Min erfarenhet är att det finns gott om kyrkopolitiker som ställer upp i kyrkovalet med kyrkans bästa för ögonen samt utifrån en kristen övertygelse och politisk erfarenhet vill ta ansvar i och för kyrkan. Att det funnits förtroendevalda i kyrkan, med erfarenhet från den civila politiken har inte enbart varit negativt, utan har kunnat vara en värdefull tillgång i vissa lägen. Samtidigt är det en förståelig tanke att politikers motiv möts med misstänksamhet. Sverigedemokraterna medger t ex ganska ogenerat att de avser att ”ta över” Svenska kyrkan. Den som känner deras historia och ideologiska mylla, fattar att det inte är några genuint fromma motiv som ligger bakom den annekteringsretoriken.

 

"Skiljelinjer om utgångspunkten är Sverige eller Kyrkan”

Detta är min beskrivning av en skillnad som sällan uttalas, men som påverkar i ganska stor grad. Det handlar om hur nomineringsgrupper och deras kandidater ser på kyrkan. Är kyrkan en organisation som bara är begränsad till det svenska samhället? Eller är kyrkan ett sammanhang som sträcker sig över tid och rum? 

För mig är det en oerhört viktig utgångspunkt att Svenska kyrkan är något oändligt mycket mer än en nationell angelägenhet. Kristendomen har ingen nationalitet och kyrkan är inte begränsad till ett språk, en kultur, ett samhälle. Kyrkan existerade före nationen Sverige och jag är fullt övertygad om att kyrkan kommer att fortsätta existera efter att nationen Sverige har upphört (jo, så är det. Nationen kommer faktiskt inte att bestå för evigt. Sorry!). 

 

Tips för dig som fått röstkort till kyrkovalet:

  • Sätt dig gärna in i kyrkovalet och vad de olika nomineringsgrupperna vill
  • Rösta gärna den 17 september och rösta på den nomineringsgrupp som bäst vill förverkliga det kristna kärleksbudskapet.
  • Engagera dig gärna i en nomineringsgrupp

Men när 2017 års kyrkoval är avklarat skulle jag vilja rikta en uppmaning till Svenska kyrkans alla medlemmar/förtroendevalda/medarbetare; lyft blicken och fundera vidare på följande: 

Hur ska demokratin gestaltas i framtidens kyrka? 

Kan vi lära något av andra kyrkor hur demokrati och delaktighet organiseras?

Vilken typ av beslutsdelaktighet vill du överlämna till nästa generation? 

Att enbart konservera den befintliga formen ÄR en återvändsgränd.