Högt & lågt

I år är Martin Luther på tapeten. Han förekommer i radioprogram, TV, föreläsningar, bokutgivning, temaresor, konstutställningar, teateruppsättningar m m. Efter att de senaste decennierna ha varit en relativt undanstoppad kulturhistorisk personlighet, kan man ändå säga att 2017 kompenserar med att ge honom en rejäl comeback. Eftersom det är 500 år sedan Martin Luthers 95 teser offentliggjordes och därmed utgjorde startskottet för den omvälvande fas i Europa som kallas reformationen, uppmärksammas detta på flera håll och kanter. Som gammal Lutherfantast, gläds jag naturligtvis åt detta.

Hur ska vi egentligen förstå reformationen? En populär föreställning är att reformation handlar om förnyelse och förändring, vilket stämmer till viss del, men inte helt. En banal tolkning av denna föreställning är att reformation enbart handlar om framstegsutveckling och ifrågasättande av traditioner. Tittar man på konsekvenserna av den historiska reformationen, är det förståeligt att den slutsatsen dras. Men... Frågan är om vi inte snarare projicerar våra egna samtidsideal på historien, när vi tänker i de banorna. Sverige är i mångt och mycket en hemvist för modernitetsvurmande ideal och nymodigheter står ofta högt i kurs här. Därför är det lätt hänt att det 'spökar' i vår förståelse av reformationen.

En annan föreställning är att reformationen handlar om återställande och en restaurering tillbaka till ursprunget. Det stämmer också till viss del, men inte heller det helt och hållet. Ad fontes (= till källorna) var visserligen ett koncept som både präglade renässansens spirande humanism, liksom reformatorernas fokus på de antika språken i bibelböckernas grundtexter. Däremot är det orättvist att beskriva reformationen enbart som bakåtsträvan. Åtskilligt av 1500-talets nymodigheter och samtidsfenomen användes i reformationens tjänst, inte minst genom boktryckarkonsten, bildpedagogiken och musikskapandet. 

Att renodla den ena eller den andra av ovannämnda föreställningar leder antingen till enögd historieromantik eller enögd framstegsutopism. Min förståelse av reformationen är att dess poäng går ut på att 'reclaima evangeliet'. Detta att en kyrka som vill leva reformatoriskt behöver behöver ständigt rota sig i evangeliet, a k a det radikala kärleksbudskap som härrör från källan, Jesus själv. Gång på gång behöver kyrkan tolka evangeliet i relation till samtid och närvärld, istället för att omedvetet reproducera tolkningar som formats av avlägsna tider och platser. Reformation behöver s k split vision; blicka bakåt och blicka framåt, utan att värdera den ena blicken på bekostnad av den andra.

Men om 2017 handlar om att uppmärksamma reformationen, varför är det så himla mycket fokus på personen Martin Luther? Visst finns det en risk att reformationens uppmärksammande snöar in på 1500-talet och Martin Luthers liv, så att det blir nostalgi och personkult av alltihop (vilket ju hamnar i strid med reformationens själva  poäng). Samtidigt är det svårt att fördjupa förståelsen av reformationen utan att rekapitulera de omvälvande händelserna för 500 år sedan och då blir det svårt att hoppa över Luther. 

Det märkliga med Luther är att så många vitt skilda intressegrupper inom Svenska kyrkan tycks velat ha en bit av honom. Såväl konservativa som progressiva har gärna åberopat Luther för att stödja sig på honom, men själv är han alldeles för avliden för att kunna hävda sin egen syn på den saken. Sannolikt hade han protesterat mot både den ena och andra åberoparen (och säkert också detta blogginlägg). Att han åberopas av en mängd olika teologiska riktningar, kanske kan förklaras med att Luther inte direkt var en enhetlig tänkare. Han har uttalat sig väldigt mycket om en massa. 

Dels har det att göra med hans paradoxala personlighet. Beroende på sammanhang och dagsform växlade han rejält mellan fryntligt skämtande och tung melankoli, mellan plump/hätsk retorik och omsorgsfull själavård. Så här i efterhand vore det vanskligt att försöka bedöma den psykiska hälsan hos historiska personer, men det finns uppgifter som tyder på att han kan ha varit en mycket ojämn natur. Han pendlade mellan sämre dagar och bättre dagar. Ibland med en förmåga till en intensiv och högpresterande arbetsdisciplin (han lär t ex ha översattt Nya testamentet från grekiska till tyska på bara elva veckor), medan han ibland mer eller mindre försjönk till inaktivitet. Det är ömsom kloka och djupt insiktsfulla uttalanden, medan somligt är fördomsfullt och tvärsäkert.

Dels har det att göra med dialektiken. Präglad av en dialektisk tradition försöker Luther ofta beskriva sina teologiska tankar utifrån poler och motsatspar. Med vår tids bildspråk skulle man kunna beskriva det som en teologi i stereo eller 3D: när två ytterligheter bryts mot varandra uppstår ett djupare perspektiv. För Luther är det ofta i mötet mellan två påståenden som den djupare förståelsen av tillvaron ofta infinner sig. Ett exempel finns i de inledande meningarna i skriften En kristen människas frihet från 1520: "En kristen människa är den friaste herre över allting och ingen underdånig. En kristen människa är den tjänstvilligaste tjänare under allting och alla underdånig". En annan fras som Luther använder i sin Galaterbrevskommentar från 1535 är simul iustus et peccator - människan är på samma gång syndare och rättfärdig. Fullt medveten om det paradoxala i sådana utsagor försöker han inte bara konstruera tankemodeller, utan även formulera en teologi som knyter an till hans egen erfarenhet av livets dubbelheter. Märkligt nog är denna sida av Luther inte särskilt välkänd utanför kretsen av Lutherentusiaster. Reformationens sola-principer är oftare anförda och kända, t ex sola scriptura (= skriften allena). Detta har ibland gett bilden av Luther som en enkelspårig och enögd teolog, vilket inte är särskilt rättvisande. För den som vill förstå Luther är det nödvändigt att läsa sola parallellt med simul.

Mitt intryck av den svenska samtidsdebatten är att Luther många gånger beskrivs just enkelspårigt och linjärt, framförallt av kritiker, men även av anhängare. Det är inte särskilt svårt att hitta något elakt som han har sagt och dra det till sin spets, för att utmåla honom som en obehaglig typ. På samma sätt är det inte svårt att hitta något angenämt han har sagt och dra det till sin spets, för att framställa honom som sympatisk. För mig framstår det som att ha två hörlurar, bara använda den ena och höra halva ljudbilden, men gå miste om hela stereoeffekten. Martin Luther var varken superhjälte eller superskurk. Han var ett barn av sin tid, precis som du och jag, med stora förtjänster och stora brister. Men som sådan kom han att spela en viktig roll i reformationsprocessen. Hade det inte blivit han, hade det (med största sannolikhet) blivit någon annan. 1500-talets Europa var en kontext som var mogen för reformation och det var nog bara en tidsfråga om vem som skulle komma att bli den tändande gnistan. Luther & c:o spred tankar som blev viktiga då och flera av dessa tankar är fortfarande viktiga för oss som är reformationens arvtagare. Det innebär dock inte att Luthers idégods bör sväljas okritiskt hursomhelst, men inte heller avfärdas lättvindligt hursomhelst.

Att lyfta upp Luther på piedestal är ingen idé. Karln passar dåligt som helgon. Han är alldeles för kategorisk och impulsiv. Tvärsäker och polemisk. Fast samtidigt; en generös vän och omsorgsfull själasörjare. Orädd och passionerad sanningssökare. En levnadsglad och ödmjuk allkonstnär med stor förmåga till självironi. Därför är det heller ingen idé att totaldissa Luther. Hans insatser mot korruption och vidskepelse samt  insatser för det musikaliska och språkliga kulturarvet har lämnat bestående avtryck i både kyrka och samhälle. Liksom de idéer som bidragit till den moderna synen på individens frihet, sex för njutnings skull och lokal autonomi. Personligen tror jag också att Luthers livsbejakande teologi har mycket att tillföra vår tid.

I Sverige har det funnits ett ambivalent förhållande till Martin Luther. Under 1500-1600-talen realiserades reformationen i Sverige och själve Luther var nog inte så särskilt framhållen då, däremot tankegodset från honom och övriga reformatorer. Detta omtalades ofta som den ”rena evangeliska läran” som under den lutherska ortodoxins tidevarv skulle komma att genomsyra all kyrklig aktivitet; såväl katekes och husförhör liksom koloniseringen av Norrland. Under 1800-talet hamnade personen Martin Luther i fokus på ett nytt sätt. Det var folkväckelsens tid och Lutherpostillorna lästes av allt fler. Luther blev dels ett slagträ i form av en dogmatisk auktoritet för den rena evangeliska läran, för att bedöma vilka väckelsevarianter som skulle anses vara villoläror. Samtidigt blev Martin Luther ett räcke att hålla sig i för de väckelserörelser som ville finnas kvar och verka inom den statliga kyrkan. Att stödja sig på Luthers auktoritet, blev ett sätt legitimera sin hemvist inom Svenska kyrkans hägn. 1800-talets framväxt av folkskolan gjorde också att Martin Luther idealiserades som protestantismens hjälte i nationalromantikens namn. 

Lägre fram under 1900-talet förändrades detta rejält. Såren och splittringarna efter världskrigen skapade helt nya behov av internationell samverkan och gemensam strävan efter världsfred. Den ekumeniska rörelsen blev kyrkornas stora bidrag till denna strävan och Svenska kyrkans roll var framträdande i den processen. Med Nathan Söderblom i spetsen började kristendomens gemensamma själ betonas på ett nytt sätt, medan skiljelinjer mellan kyrkosamfund tonades ner. Detta innebar att Svenska kyrkans lutherska särart började slätas ut. Detta förde mycket gott med sig; den svenska katolikskräcken började avvecklas undan för undan och det infann sig vidgade insikter i den världsvida kristendomens samhörighet. Men en baksida var att kontakten med ett evangelisk-lutherskt kulturarv så småningom kom att förblekna. I kölvattnet av världskrigen kom Tysklands roll som kulturinfluens att minska rejält i Sverige, till förmån för den engelskspråkiga världen. Även Svenska kyrkan påverkades i hög grad av detta och det är knappast en slump att flertalet förnyelseimpulser som präglade den svenskkyrkliga fromheten under 1900-talet hämtades från Church of England. 1900-talets mediala utveckling medförde också en utvidgad världsbild i lilla Sverige. Inhemska traditioner kunde av nya generationer uppfattas som en alltför trång och kliande tröja i mötet med en större och mer mångfasetterad värld. För svensken i gemen har religion alltsomoftast förknippats med tvång i högre grad än frihet, vilket inte är så märkligt. Både kristendomens införande, liksom övergången från katolicism till lutherdom i Sverige var processer som framförallt kungamakten initierade och genomförde, medan folket fick finna sig i fattade beslut. Därför har den svenska bilden av Luther ofta kännetecknats av plikt och auktoritet, medan Lutherbilden i andra delar av världen, mera utmålat honom som frihetens apostel eller teologins Robin Hood. Hans image som tråkmåns och glädjedödare passade bra, när den svenska välfärdsstaten skulle skippa historiens barlast och ta rekordkliv mot framtiden, medan gamla institutioner som kungahus och statskyrka fick backa undan och fungera som dekorativa fondtapeter i folkhemsbygget.

Men i det gryende 2000-talet är det som om berättelsen om Luther och reformationen vädrar en aning morgonluft. Bland många, inte minst yngre generationer verkar det finnas en hel del nyfikenhet kring detta, eftersom okunskapen är relativt utbredd. Det handlar nog inte enbart om en fascination för personen Luther, utan jag tror också att det också kan handla om ett spirande intresse för tradition och rötter. I en tid med många globala processer möter vi svenskar i mycket större utsträckning än tidigare människor från andra språkgrupper och berättelser om deras rötter. Då uppstår lätt en kontrast till vår kännedom om de egna rötterna. Vilka kulturer, traditioner och konfessioner har varit med och format oss? Den galopperande framtidsiver och modernitetskult som präglade 1900-talet tycks inte ha avstannat i 2000-talet, men kanske har den i saktat in något, vilket möjliggör återblickar på ett annat sätt. I en tid när många olika religiösa rötter kan samexistera sida vid sida, kanske det inte behöver bli så laddat att återupptäcka de egna religiösa rötterna. Om Svenska kyrkan ytterligare lyckas ömsa skinn från sin image som statskyrka/nationalkyrka kommer de teologiska rötterna att få ökad betydelse och där är reformationen en viktig rottråd.

Det är för tidigt att uttala sig om detta reformationsår ger några ringar på vattnet. Är 2017 året då det serveras så stora portioner av reformationsbegivenheter, att det infinner sig en sådan proppmättnad att ingen gitter höra om Luther och bröderna Petri igen förrän om hundra år? Kanske, men jag tror inte det. Förmodligen är den spirande reformationsnyfikenheten jag skönjer, något mer än en tillfällig nyck. Jag gissar att det kommer att infinna sig mersmak.

Mitt eget förhållande till Luthers tankevärld formades till stor del under min tid som teologstudent. Då, på 1990-talet, var det inte alls särskilt hippt att inressera sig för Luther, inte ens som blivande präst. Luther ansågs vara ganska passé av somliga, intressant för ett fåtal, men det stora flertalet tycktes ändå vara rätt likgiltiga inför arvet från reformationen. De teologiska strömningar som var på tapeten då, handlade framförallt om högkyrkliga, karismatiska eller befrielseteologiska fromhetsideal. Alla dessa strömningar hade flera sympatiska drag, som jag kunde tilltalas av. Inte minst detta att de karaktäriserades av en genuin önskan efter helhjärtad utlevelse av kristen tro och ett medvetet odlande av en hängivenhetskultur. Trots detta, trivdes jag aldrig riktigt i någon av dessa strömningar. För mig överskuggades de sympatiska dragen av att samtliga sammanhang genomsyrades bitvis av en rätt osympatisk perfektionism. En perfektionism som fanns att få i många varianter; dogmatisk, liturgisk, emotionell, individualetisk eller socialpolitisk. Inte sällan uttryckt av anhängare vars attityd påminde lite för mycket om Glasögonsmurfen.

Einar Billing skriver i sin bok Vår kallelse från 1909: ”Genom hela vårt religiösa och sedliga lif går en otrolig överskattning af det extraordinära på det ordinäras bekostnad”. Det är en rätt träffande beskrivning av mina känslor inför fromhetsidealen under studenttiden. Det teologiskt tänkta livet blev så oerhört överordnat det levda livet att beröringspunkterna dem emellan var oerhört knepiga att få fatt i. Mitt möte med Luthers teologi blev något helt annat. Det fungerade för mig som en väldigt välgörande distansering från överskattningen av det extraordinära. Jag vet att alla inte delar min upplevelse, men för mig var det en teologi där jag kunde känna igen mig. En teologi som knöt an till mitt levda liv och speglade mina erfarenheter och satte ord på min intuitiva förståelse av tro och liv. Mina erfarenheter av att livet inte är en rätvinklig antingen-eller-tillvaro gjorde att jag kände mig väldigt hemma i Luthers dialektiska förhållningssätt. Luthers teologiska betoningar (t ex Nåden, Kristus, Ordet, Tron) blev kanske inte svaret på alla frågor, men de blev för mig viktiga tolkningsprismor att förstå annat genom. Men kanske är Luthers erfarenhet av befrielse från sin egen perfektionism, det teologiska bidrag som ändå har haft störst betydelse för mig. Ambition är visserligen något gott i sig, men ambitioner som går över i perfektionism tenderar att bli destruktiva. Människor som färgas av stark perfektionism, riskerar att hårdna i hjärtat. Om tro och teologi får präglas av hårda hjärtan kan den på sikt bli kärlekslös och i så fall förlora kontakten med en huvudnerv i kristen tro, nämligen att bevara sitt hjärta mjukt (Ords 4:23, 1 Kor 13:1). För mig är det vad reformation betyder; att ständigt reclaima evangeliet för att bevara mjukheten i våra hjärtan.

Därför betyder det evangelisk-lutherska arvet alltjämt väldigt mycket för min identitet, dock inte som en sköld att hålla upp mot andra. Att bottna i en identitet måste inte handla om chauvinism och ett envist hävdande av särart. Jag vill tro att olika identiteter kan ha beröringspunkter med varandra och för mig är det ingen motsättning att bottna djupt i en evangelisk-luthersk identitet och samtidigt vara ekumeniskt sinnad i en världsvid kyrka. På samma sätt kan jag bottna djupt i en Västerbottnisk identitet och samtidigt vara globalt engagerad för hela planetens liv och fred. Simul: tydlig inför mig själv och öppen inför andra. Bland variablerna i min identitet ser ordningföljden ut som så; djupast sett är jag alltid människa och som sådan är jag kristen och som sådan är jag  evangelisk-luthersk och som sådan råkar jag dessutom vara svenskkyrklig.

Det sägs att Luther satt på dass, när han drabbades av den reformatoriska insikten; den kristnes rättfärdiggörelse erhålls genom tro. Huruvida det är historiskt korrekt är visserligen omtvistat, men att dassbesök kan innebära en känsla av befrielse är väl något som de flesta av oss kan relatera till. I ljuset av detta är det, apropå perfektionism, kanske inte alltför långsökt att knyta an till psykologins begrepp anale controllé, som handlar om pedanteri, rigiditet, kontrollbehov etc. Kanske är det ytterligare ett sätt att förstå reformationens teologi: vad är det för skit som är i vägen? Jag tänker att varje tid/sammanhang/kyrka har sin skitnödighet att göra upp med. Vad är det som trycker Svenska kyrkan 2017 och som vi behöver släppa från oss?