Högt & lågt

De flesta stockholmskyrkisar (= människor som är intresserade/engagerade i Svenska kyrkans inre och yttre liv i stockholmsområdet) torde knappast ha missat att Stockholms stift står inför att välja ny biskop. Några röster har börjat höras om önskad profil på den blivande biskopen, liksom viss name-dropping av individer som somliga anser lämpliga för biskopsstolen. En sådan sak som biskopsval tenderar att engagera. Som alla symboler, är biskopen en spegling av kyrkan och dess riktning, vilket gör att alla som har sin fot i kyrkan på ett eller annat sätt gärna vill kunna känna igen sig i den spegelbilden.

Själv saknar jag rösträtt i detta biskopsval, eftersom jag inte längre tjänstgör som präst i Stockholms stift. Det hindrar mig ändå inte från att bry mig. Som gudstjänstfirande och aktiv församlingsmedlem i Stockholm berör biskopsvalet mig ändå i något avseende, vilket gör att jag dristar mig att lufta några tankar och synpunkter här. Även om jag har hört flera namn nämnas som förslag på lämplig biskop, har jag själv inte någon favoritkandidat i nuläget. Men det finns vissa saker som jag tycker är angelägna att sätta på pränt, när nu samtalet om blivande biskop intensifieras. 

För att anspela på en känd teolog skulle jag vilja påstå två saker: För det första spelar en biskop ingen större roll i en kyrka. Kyrkan är så mycket mer än sina biskopar och den skillnad som varje biskop gör är ytterst marginell i ett större perspektiv. För det andra spelar en biskop en oerhört stor roll och är enormt betydelsefull för kyrkan och dess vägval. Många av Svenska kyrkans framsteg kan spåras tillbaka till betydelsefulla biskopar. Det är i dialektiken mellan dessa påståenden man behöver förstå de synpunkter och tankar som jag för fram här.

Det brukar finnas oerhört många förväntningar och krav på en blivande (liksom sittande) biskop. Så ska det naturligtvis vara, men det är ju lätt att önskningarna skenar i väg (detta blogginlägg är inget undantag). En sammanställning av dylika krav skulle snabbt visa att de är omöjliga att leva upp till i sin helhet. Oavsett hur talangfull och begåvad en biskop än må vara, så är hen ingen övermänniska. Dessutom är jag övertygad om att kompetens alltid är kontextuell, i någon mening. Om en människa kommer till sin rätt hänger i hög grad ihop med hur samspelet med sammanhanget ser ut, tänker jag. En aldrig så lysande talang kan släckas av ett kvävande eller dysfunktionellt sammanhang, likväl som en medioker individ kan lyftas till något större än sitt startläge av ett kreativt och stärkande sammanhang. Detta gäller givetvis även en biskop.  

Dock är det några perspektiv, som för mig framstår som extra intressanta, när vi söker efter en lämplig biskop. Ett perspektiv handlar om teologisk spänst. Jag hör till dem som tror att om en ledare ska kunna fungera bra, behöver ledaren vara djupt förankrad i den tankevärld som kännetecknar sammanhanget som ska ledas. För Svenska kyrkans del innebär det att en biskop behöver vara en god och erfaren teolog. Somliga anser att det behövs en disputerad teolog för att säkerställa detta. Själv ser jag inte det som en absolut nödvändighet, även om det naturligtvis inte skadar heller. Det finns flera exempel på goda och duktiga teologer utan doktorshatt, även om en disputation visar på förmågan att metodiskt och systematiskt ta sig an ett projekt med djupa perspektiv samt ro detta iland. Ur mitt perspektiv, så handlar teologisk spänst dels om djup förtrogenhet med kristendomens idémässiga arv och dess teologiska variationer, men även en djupare förmåga att se hur arv, variationer och samtid möter varandra.

Ett annat perspektiv handlar om markkontakt. Med det menar jag dels en förmåga att stå stadigt, men även förmågan att vara förankrad i den samtid och den miljö som många stockholmare befinner sig i. Somliga skulle beskriva detta som att vara ”folklig”, eller vara skicklig på att tala ”begripligt”, eller att vara ”socialt utåtriktad”, eller skicklig på att ”möta media” etc. Allt detta handlar om en önskan att biskopen ska vara duktig på förmedling och samtidigt kontextuellt flexibel i sin förmåga att relatera till olika sammanhang.  

Dessa två perspektiv brukar med viss variation ofta vara på tapeten i samband med att biskopskandidater ska vaskas fram. Ibland blir dessa perspektiv varandras motpoler i debatten om vem som är lämpligast. Några ropar efter teologisk tyngd. Andra ropar efter en relationell kompetens. Och så bryter ibland ut diskussioner om vilket av dessa perspektiv som är överordnat det andra. Jag tror att det är väldigt onödigt att ställa dessa perspektiv mot varandra. Självklart behövs båda, men framförallt behöver de samverka på bästa sätt. 
Simul teologispänst & markkontakt! 

Utöver detta är det tre ytterligare teman som jag också tycker är viktiga, men som kanske inte alltid dryftas lika ofta i samband med biskopsval. Dessa tre teman är viktiga och välgörande områden för mänskligheten, men när det knasar till sig för oss människor är det nästan alltid något av dessa områden som missbrukas i någon form. För mig är det önskvärt att en blivande biskop har en medveten insikt om dem. Vore det upp till mig, skulle jag därför gärna höra hur kommande biskopskandidater resonerar kring makt, sex och pengar.

MAKT
Biskopens uppdrag är ju bl a att hålla samman stiftets församlingar, genom att vara en enande kraft. Att biskopen därför har makt och ska ha makt, ligger i sakens natur. Men makt behöver alltid hänga ihop med ansvar. I en demokratisk organisation ansvarar en makthavare alltid inför det folk vars förtroende man uppbär maktpositionen genom och i en kristen kyrka finns dessutom perspektivet att ansvaret gäller ytterst inför Gud. Alla former av makt är till låns och ska förr eller senare lämnas vidare.

En biskops makt är visserligen inte oinskränkt och hen sitter sällan helt ensam, när makten utövas i form av att beslut fattas. Ändå är det få personer som utövar så mycket enskild makt i Svenska kyrkan, som biskoparna. Inte minst i relation till vigningstjänsten, i synnerhet när det gäller rekrytering och antagning. Därför är det viktigt att makten utövas så klokt och ansvarsfullt som möjligt i det sammanhanget. Min erfarenhet är att det ofta sker så. Dock förtjänar det att påminnas om att makt tenderar att korrumpera och att absolut makt korrumperar absolut. Därför är det angeläget med transparens kring all maktutövning, så långt det är möjligt. Oavsett hur höga ideal som råder i ett sammanhang, så finns en risk att makten lockar fram en människas sämre sidor. Den individ som får en kick av att utöva makt, ska helst inte åtnjuta möjlighet därtill.

SEX 
Apropå att få en kick, så är sex ytterligare ett område som har ganska stor betydelse. Med sex avser jag inte enbart sexualdrift, sexuell praktik eller erotik i största allmänhet. Jag tänker mer på en existentiell aspekt av sexualitet som en omständighet som påverkar våra mänskliga liv på djupet. Sexistentiellt, skulle man kanske kunna kalla ett sådant perspektiv. I stort sett alla människor påverkas på djupet av sin identitet av att vi är sexuella varelser. För var och en som verkar i ett kontaktyrke i en förtroendebransch, spelar det väldigt stor roll att kunna vara en trygg och mogen individ som har förståelse för egen och andras sexuella integritet. Det är därför det är så oerhört problematiskt när personer i kyrkans värld begår sexuella övergrepp eller på andra sätt har gränslösa beteendemönster med sexuella över- och undertoner. Ambitionen att kyrkor och församlingar ska vara trygga platser i detta avseende är viktig, samtidigt vet vi att inga miljöer kan garanteras hundraprocentig säkerhet. Vittnesbördet från #metoo hösten 2017, där Svenska kyrkans initiativ #vardeljus ingick, blev en väckarklocka för många hur oerhört omfattande förekomsten av sexuella trakasserier och övergrepp är, även i kyrkliga miljöer. 

I ljuset av detta borde förväntningarna vara höga på en biskop, både att vara en person med hög integritet i dylika frågor, men även ha insikter kring hur dysfunktioner kring kön, makt och sexualitet kan ta sig uttryck. Dessutom torde en biskop ha ganska höga förväntningar på sig att besitta handlingskraft, när sexuella överträdelser är ett faktum. Inte om utan när.

PENGAR 
Resurser är nödvändiga för att kunna bedriva arbete och verksamhet. Paradoxalt nog är Svenska kyrkan en av världens rikaste kyrkor, samtidigt som det råder en viss ängslan bland en stor del av kyrkans företrädare över att organisationen ska krympa och marginaliseras. Rik och bedrövad - för mig påminner det mer om ynglingen i Matteus 19, än någon annan biblisk förebild.

Därför ser jag det som är det en angelägenhet att välja en biskop som förmår vara med och leda sitt stift bort från ängslighetens kultur. I mitt huvud handlar det om att inte övervärdera organisationsaspekten av kyrkan och att faktiskt att odla lite djärv förtröstan på den Gud vi bekänner oss till. En ängslig organisation har inte många glädje av. 

Förtroendekapitalet är en mycket intressantare valuta, än de materiella tillgångar som kyrkan har att förvalta. Inte för att ekonomi- och förvaltningsfrågor är onödiga eller oviktiga på något vis, men i en materialistisk kultur blir lätt engagemanget starkare för sådant och därmed tenderar materiella frågor att överordnas. Om en kyrka har lättare för att bygga andaktsrum, än att knäppa händerna - har den kommit vilse.

Sök först Guds rike och Guds rättfärdighet, så ska ni få allt det andra också, säger Jesus i  Matteus sjätte kapitel. Jag tänker att det kan tillämpas på den kyrka jag råkar tillhöra och hålla av; sök först Guds kallelse på vår plats och i vår tid, så ska resten infinna sig därefter.

Naturligtvis finns det oändligt mycket mer att säga om biskopsvalet, men jag väljer att sätta punkt här. 
Må alla röstberättigade välja klokt och lyssna efter Andens ledning i detta. 
Lycka till!