VARDE BISKOP!

 

De flesta stockholmskyrkisar (= människor som är intresserade/engagerade i Svenska kyrkans inre och yttre liv i stockholmsområdet) torde knappast ha missat att Stockholms stift står inför att välja ny biskop. Några röster har börjat höras om önskad profil på den blivande biskopen, liksom viss name-dropping av individer som somliga anser lämpliga för biskopsstolen. En sådan sak som biskopsval tenderar att engagera. Som alla symboler, är biskopen en spegling av kyrkan och dess riktning, vilket gör att alla som har sin fot i kyrkan på ett eller annat sätt gärna vill kunna känna igen sig i den spegelbilden.

Själv saknar jag rösträtt i detta biskopsval, eftersom jag inte längre tjänstgör som präst i Stockholms stift. Det hindrar mig ändå inte från att bry mig. Som gudstjänstfirande och aktiv församlingsmedlem i Stockholm berör biskopsvalet mig ändå i något avseende, vilket gör att jag dristar mig att lufta några tankar och synpunkter här. Även om jag har hört flera namn nämnas som förslag på lämplig biskop, har jag själv inte någon favoritkandidat i nuläget. Men det finns vissa saker som jag tycker är angelägna att sätta på pränt, när nu samtalet om blivande biskop intensifieras. 

För att anspela på en känd teolog skulle jag vilja påstå två saker: För det första spelar en biskop ingen större roll i en kyrka. Kyrkan är så mycket mer än sina biskopar och den skillnad som varje biskop gör är ytterst marginell i ett större perspektiv. För det andra spelar en biskop en oerhört stor roll och är enormt betydelsefull för kyrkan och dess vägval. Många av Svenska kyrkans framsteg kan spåras tillbaka till betydelsefulla biskopar. Det är i dialektiken mellan dessa påståenden man behöver förstå de synpunkter och tankar som jag för fram här.

Det brukar finnas oerhört många förväntningar och krav på en blivande (liksom sittande) biskop. Så ska det naturligtvis vara, men det är ju lätt att önskningarna skenar i väg (detta blogginlägg är inget undantag). En sammanställning av dylika krav skulle snabbt visa att de är omöjliga att leva upp till i sin helhet. Oavsett hur talangfull och begåvad en biskop än må vara, så är hen ingen övermänniska. Dessutom är jag övertygad om att kompetens alltid är kontextuell, i någon mening. Om en människa kommer till sin rätt hänger i hög grad ihop med hur samspelet med sammanhanget ser ut, tänker jag. En aldrig så lysande talang kan släckas av ett kvävande eller dysfunktionellt sammanhang, likväl som en medioker individ kan lyftas till något större än sitt startläge av ett kreativt och stärkande sammanhang. Detta gäller givetvis även en biskop.  

Dock är det några perspektiv, som för mig framstår som extra intressanta, när vi söker efter en lämplig biskop. Ett perspektiv handlar om teologisk spänst. Jag hör till dem som tror att om en ledare ska kunna fungera bra, behöver ledaren vara djupt förankrad i den tankevärld som kännetecknar sammanhanget som ska ledas. För Svenska kyrkans del innebär det att en biskop behöver vara en god och erfaren teolog. Somliga anser att det behövs en disputerad teolog för att säkerställa detta. Själv ser jag inte det som en absolut nödvändighet, även om det naturligtvis inte skadar heller. Det finns flera exempel på goda och duktiga teologer utan doktorshatt, även om en disputation visar på förmågan att metodiskt och systematiskt ta sig an ett projekt med djupa perspektiv samt ro detta iland. Ur mitt perspektiv, så handlar teologisk spänst dels om djup förtrogenhet med kristendomens idémässiga arv och dess teologiska variationer, men även en djupare förmåga att se hur arv, variationer och samtid möter varandra.

Ett annat perspektiv handlar om markkontakt. Med det menar jag dels en förmåga att stå stadigt, men även förmågan att vara förankrad i den samtid och den miljö som många stockholmare befinner sig i. Somliga skulle beskriva detta som att vara ”folklig”, eller vara skicklig på att tala ”begripligt”, eller att vara ”socialt utåtriktad”, eller skicklig på att ”möta media” etc. Allt detta handlar om en önskan att biskopen ska vara duktig på förmedling och samtidigt kontextuellt flexibel i sin förmåga att relatera till olika sammanhang.  

Dessa två perspektiv brukar med viss variation ofta vara på tapeten i samband med att biskopskandidater ska vaskas fram. Ibland blir dessa perspektiv varandras motpoler i debatten om vem som är lämpligast. Några ropar efter teologisk tyngd. Andra ropar efter en relationell kompetens. Och så bryter ibland ut diskussioner om vilket av dessa perspektiv som är överordnat det andra. Jag tror att det är väldigt onödigt att ställa dessa perspektiv mot varandra. Självklart behövs båda, men framförallt behöver de samverka på bästa sätt. 
Simul teologispänst & markkontakt! 

Utöver detta är det tre ytterligare teman som jag också tycker är viktiga, men som kanske inte alltid dryftas lika ofta i samband med biskopsval. Dessa tre teman är viktiga och välgörande områden för mänskligheten, men när det knasar till sig för oss människor är det nästan alltid något av dessa områden som missbrukas i någon form. För mig är det önskvärt att en blivande biskop har en medveten insikt om dem. Vore det upp till mig, skulle jag därför gärna höra hur kommande biskopskandidater resonerar kring makt, sex och pengar.

MAKT
Biskopens uppdrag är ju bl a att hålla samman stiftets församlingar, genom att vara en enande kraft. Att biskopen därför har makt och ska ha makt, ligger i sakens natur. Men makt behöver alltid hänga ihop med ansvar. I en demokratisk organisation ansvarar en makthavare alltid inför det folk vars förtroende man uppbär maktpositionen genom och i en kristen kyrka finns dessutom perspektivet att ansvaret gäller ytterst inför Gud. Alla former av makt är till låns och ska förr eller senare lämnas vidare.

En biskops makt är visserligen inte oinskränkt och hen sitter sällan helt ensam, när makten utövas i form av att beslut fattas. Ändå är det få personer som utövar så mycket enskild makt i Svenska kyrkan, som biskoparna. Inte minst i relation till vigningstjänsten, i synnerhet när det gäller rekrytering och antagning. Därför är det viktigt att makten utövas så klokt och ansvarsfullt som möjligt i det sammanhanget. Min erfarenhet är att det ofta sker så. Dock förtjänar det att påminnas om att makt tenderar att korrumpera och att absolut makt korrumperar absolut. Därför är det angeläget med transparens kring all maktutövning, så långt det är möjligt. Oavsett hur höga ideal som råder i ett sammanhang, så finns en risk att makten lockar fram en människas sämre sidor. Den individ som får en kick av att utöva makt, ska helst inte åtnjuta möjlighet därtill.

SEX 
Apropå att få en kick, så är sex ytterligare ett område som har ganska stor betydelse. Med sex avser jag inte enbart sexualdrift, sexuell praktik eller erotik i största allmänhet. Jag tänker mer på en existentiell aspekt av sexualitet som en omständighet som påverkar våra mänskliga liv på djupet. Sexistentiellt, skulle man kanske kunna kalla ett sådant perspektiv. I stort sett alla människor påverkas på djupet av sin identitet av att vi är sexuella varelser. För var och en som verkar i ett kontaktyrke i en förtroendebransch, spelar det väldigt stor roll att kunna vara en trygg och mogen individ som har förståelse för egen och andras sexuella integritet. Det är därför det är så oerhört problematiskt när personer i kyrkans värld begår sexuella övergrepp eller på andra sätt har gränslösa beteendemönster med sexuella över- och undertoner. Ambitionen att kyrkor och församlingar ska vara trygga platser i detta avseende är viktig, samtidigt vet vi att inga miljöer kan garanteras hundraprocentig säkerhet. Vittnesbördet från #metoo hösten 2017, där Svenska kyrkans initiativ #vardeljus ingick, blev en väckarklocka för många hur oerhört omfattande förekomsten av sexuella trakasserier och övergrepp är, även i kyrkliga miljöer. 

I ljuset av detta borde förväntningarna vara höga på en biskop, både att vara en person med hög integritet i dylika frågor, men även ha insikter kring hur dysfunktioner kring kön, makt och sexualitet kan ta sig uttryck. Dessutom torde en biskop ha ganska höga förväntningar på sig att besitta handlingskraft, när sexuella överträdelser är ett faktum. Inte om utan när.

PENGAR 
Resurser är nödvändiga för att kunna bedriva arbete och verksamhet. Paradoxalt nog är Svenska kyrkan en av världens rikaste kyrkor, samtidigt som det råder en viss ängslan bland en stor del av kyrkans företrädare över att organisationen ska krympa och marginaliseras. Rik och bedrövad - för mig påminner det mer om ynglingen i Matteus 19, än någon annan biblisk förebild.

Därför ser jag det som är det en angelägenhet att välja en biskop som förmår vara med och leda sitt stift bort från ängslighetens kultur. I mitt huvud handlar det om att inte övervärdera organisationsaspekten av kyrkan och att faktiskt att odla lite djärv förtröstan på den Gud vi bekänner oss till. En ängslig organisation har inte många glädje av. 

Förtroendekapitalet är en mycket intressantare valuta, än de materiella tillgångar som kyrkan har att förvalta. Inte för att ekonomi- och förvaltningsfrågor är onödiga eller oviktiga på något vis, men i en materialistisk kultur blir lätt engagemanget starkare för sådant och därmed tenderar materiella frågor att överordnas. Om en kyrka har lättare för att bygga andaktsrum, än att knäppa händerna - har den kommit vilse.

Sök först Guds rike och Guds rättfärdighet, så ska ni få allt det andra också, säger Jesus i  Matteus sjätte kapitel. Jag tänker att det kan tillämpas på den kyrka jag råkar tillhöra och hålla av; sök först Guds kallelse på vår plats och i vår tid, så ska resten infinna sig därefter.

 

Naturligtvis finns det oändligt mycket mer att säga om biskopsvalet, men jag väljer att sätta punkt här. 
Må alla röstberättigade välja klokt och lyssna efter Andens ledning i detta. 
Lycka till!

 

KYRKO(K)VALET

 
 

I skrivande stund är det bara ett par veckor kvar innan kyrkovalet går av stapeln den 17 september och just nu satsas det friskt med resurser för att uppmärksamma detta. I Stockholm rullar - bokstavligen - en kampanj i lokaltrafiken med budskapet ”Vad vill du att Svenska kyrkan ska göra?”.

 

Varför är kyrkovalet värdefullt?

Demokrati kan sägas vara ett omistligt värde i Svenska kyrkan. Dels förutsätter både kyrkoordningen och Sveriges rikes lag att Svenska kyrkan är demokratiskt organiserad. Men gemensamt beslutsfattande har dessutom långa anor i kristendomen. Både sockenstämmor och prästval är historiska exempel på medlemmars delaktighet i församlingslivets inflytande.

Även om Uppsala möte 1593, Konciliet i Niceae 325, Apostlamötet i Jerusalem år 49 e Kr, i strikt mening inte kan sägas vara demokrati i modern mening, så är det ändå exempel på att den kristna kyrkan länge har sökt hitta en gemensam väg genom kollektivt fattade beslut.

Om Svenska kyrkan vill vara ett trossamfund som gör anspråk på att verka för delaktighet och samhörighet är dess demokratiska gestaltning en oerhört viktig ingrediens. Sedan 1930-talet har Svenska kyrkans demokrati organiserats genom allmänna val enligt liknande modell som de civila valen. Men kyrkovalet vållar också mycket besvär…

 

Varför är kyrkovalet besvärligt?

Jag tror att det hänger ihop med en större problembild som går igen på fler håll i Svenska kyrkan; formen tycks vara överordnad poängen. 

Ibland brukar jag beskriva Svenska kyrkan som en förmodern rörelse, som är modernt organiserad i en postmodern kultur. Kyrkovalet är ett exempel på ett format från 1900-talets modernitet, som definierade den kyrkliga kommunen inom den statliga kyrkan. Trots fasväxlingen från statskyrka till fritt trossamfund, har ännu inte mycket förändrats kring kyrkovalet. Genom att bibehålla copy-paste-varianten av de civila valen så långt som möjligt, hålls resterna av ett statskyrkosystem kvar. Samtidigt som det ifrågasätts av allt fler, både inom och utanför kyrkans organisation.

Detta är samma mönster som utmanar många övriga av industrisamhällets institutioner: en systematiserad standard gav möjligheter att i stor skala förverkliga samma möjligheter åt många. Dock motsvarade med tidens gång denna standard i allt minskande utsträckning människors livsmönster och livsbehov, så institutioners relevans ifrågasattes allt mer. Med följden att många institutioners främsta prioritet blev att till varje pris bevara sin egen form, framför sin poäng. I sin tur leder detta till att institutioner ännu mindre knyter an till människor levnadsmönster och stagnationen ökar. Sjukvården, skolan, folkrörelserna och trossamfunden befinner sig mer eller mindre i liknande kris.

Det kan liknas vid en pizzabagare som börjar värna mer om pizzakartongen, än råvarorna i pizzan. I samma stund som kartongen blir viktigare än pizzan som ska ligga i den, händer nånting med aptiten.  

Det klena valdeltagandet är en sak, men det stora problemet kring kyrkovalet är av pedagogisk natur. För många av kyrkans medlemmar verkar det vara svårt att hitta meningsfulla skäl för att rösta på nomineringsgrupper som man förmodligen inte känner till så väl, som fattar beslut om sådant som man förmodligen inte har koll på och dessutom förmodligen inte har en aning om hur det eventuellt påverkar ens liv. 

Om jag ska lägga min röst i ett sammanhang, underlättas det av om jag förstår vilken skillnad min röst gör. För att förstå skillnaden behöver jag veta vad de olika alternativen pekar på. Folkomröstningar med ett tydliga ja/nej-alternativ är pedagogiskt enklare att kommunicera för en valrörelse och avsevärt mindre krångligt för röstande att sätta sig in i. Riktigt så ser det inte ut kring kyrkovalet. 

 

Vilka är skiljelinjerna bland de man röstar på?

Det finns lite olika föreställningar och uppfattningar om hur skiljelinjerna ser ut, t ex:

 

”Skiljelinjer mellan konservativa och nytänkande”

Det här är en vanlig beskrivning av skiljelinjerna mellan olika nomineringsgrupper. Några är konservativa, andra är nytänkande. Det är en förståelig beskrivning och den är tacksam för den väljare som inte är så insatt, eftersom de flesta människor kan själva relatera till huruvida man vill stödja konservatism eller nytänkande. Dock är den här skiljelinjen en så extrem förenkling, att den inte är särskilt rättvis, utan snarast missvisande. Kyrkans vägval går inte att dela in efter en binär modell, med konservativ och nytänkande som enda alternativ. Det går att vara konservativ på många olika sätt och ibland finns de konservativa skiljelinjerna lika mycket inom nomineringsgrupperna som mellan dem.

 

”Det är samma skiljelinjer som i de civila valen”

Även denna beskrivning är begriplig. Själva tanken med att det är samma partier i de civila valen som i kyrkovalet, hänger ihop med att kyrkoväljarna lätt skulle kunna orientera sig utifrån hur den civila politiken såg ut. En fin tanke, men tyvärr stämmer den inte alls. Dels utformades kyrkovalet i en tid då människors partilojaliteter var striktare och tydligare hängde ihop med socioekonomiska kategorier, men idag är vi mycket mer ombytliga och temporära i vår politiska lojalitet. Dels är de politiska partiernas hållning i kyrkans olika vägvalsfrågor inte alls särskilt förutsägbara. I en fråga kan t o m S, C och SD ha mer gemensamt med varandra än med de övriga, t ex om civila partiers möjlighet att ens ställa upp i kyrkovalet.

Tyvärr finns en ökande tendens att de civila partierna i sin kyrkopolitiska retorik vill måla upp binära konfliktlinjer, utifrån att det tjänar deras egna syften. När påståenden av typen som ”kyrkan har blivit vänstervriden” eller ”konservativa krafter vill vrida kyrkan tillbaka” är i farten, så handlar det ganska mycket om vilka hotbilder mot ens egna syften man vill förstora och ganska litet om hur verkligheten ser ut.

 

”Skiljelinjer angående politiska partiers närvaro”

Denna beskrivning verkar bli allt vanligare. Numera ställer ett flertal nomineringsgrupper upp i kyrkovalet som inte stödjer sig på civila partiprogram. Det är inte bara kyrkligt engagerade som ifrågasätter de politiska partiernas närvaro, utan även andra opinionsbildare, ledarskribenter och debattörer har svårt att se rimligheten i partipolitik i ett trossamfund.

De kyrkliga kritiker som vill avskaffa partipolitiken i kyrkan, utmålar ofta politiker som korrumperade makthavare som bara vill använda kyrkan som exploateringsarena för sitt civila partiprogram. Att beskylla alla kyrkopolitiker för detta är i stora stycken fördomsfullt. Min erfarenhet är att det finns gott om kyrkopolitiker som ställer upp i kyrkovalet med kyrkans bästa för ögonen samt utifrån en kristen övertygelse och politisk erfarenhet vill ta ansvar i och för kyrkan. Att det funnits förtroendevalda i kyrkan, med erfarenhet från den civila politiken har inte enbart varit negativt, utan har kunnat vara en värdefull tillgång i vissa lägen. Samtidigt är det en förståelig tanke att politikers motiv möts med misstänksamhet. Sverigedemokraterna medger t ex ganska ogenerat att de avser att ”ta över” Svenska kyrkan. Den som känner deras historia och ideologiska mylla, fattar att det inte är några genuint fromma motiv som ligger bakom den annekteringsretoriken.

 

"Skiljelinjer om utgångspunkten är Sverige eller Kyrkan”

Detta är min beskrivning av en skillnad som sällan uttalas, men som påverkar i ganska stor grad. Det handlar om hur nomineringsgrupper och deras kandidater ser på kyrkan. Är kyrkan en organisation som bara är begränsad till det svenska samhället? Eller är kyrkan ett sammanhang som sträcker sig över tid och rum? 

För mig är det en oerhört viktig utgångspunkt att Svenska kyrkan är något oändligt mycket mer än en nationell angelägenhet. Kristendomen har ingen nationalitet och kyrkan är inte begränsad till ett språk, en kultur, ett samhälle. Kyrkan existerade före nationen Sverige och jag är fullt övertygad om att kyrkan kommer att fortsätta existera efter att nationen Sverige har upphört (jo, så är det. Nationen kommer faktiskt inte att bestå för evigt. Sorry!). 

 

Tips för dig som fått röstkort till kyrkovalet:

  • Sätt dig gärna in i kyrkovalet och vad de olika nomineringsgrupperna vill
  • Rösta gärna den 17 september och rösta på den nomineringsgrupp som bäst vill förverkliga det kristna kärleksbudskapet.
  • Engagera dig gärna i en nomineringsgrupp

Men när 2017 års kyrkoval är avklarat skulle jag vilja rikta en uppmaning till Svenska kyrkans alla medlemmar/förtroendevalda/medarbetare; lyft blicken och fundera vidare på följande: 

Hur ska demokratin gestaltas i framtidens kyrka? 

Kan vi lära något av andra kyrkor hur demokrati och delaktighet organiseras?

Vilken typ av beslutsdelaktighet vill du överlämna till nästa generation? 

Att enbart konservera den befintliga formen ÄR en återvändsgränd.