BOB DYLAN & ÄRKEBISKOPEN - låtens bakgrund och tillkomsthistoria

Från min horisont är det mycket i 2010-talets kulturklimat som är sorgligheter. När internet gjorde sitt intåg på bred front i samhället under åren strax före millennieskiftet, förutspåddes en ökad öppenhet och interaktion mellan människor bortom våra invanda gränser. Naturligtvis var det en överoptimistisk önskedröm av de ivrigaste digitaliseringsentusiasterna.

Efter 11 september-attackerna gick det utför med den storskaliga optimismen. Istället ökade kraven på höjd beredskap och säkerhetsåtgärder. Sedan dess har vi lärt känna fenomen som filterbubblor, troll och näthat. Det kan verka som om den globala digitaliseringen fått motsatt effekt; istället för en anda av öppenhet och nyfikenhet befinner vi oss i en samtid som präglas av slutenhet och misstro. Riktigt så enkelt är det såklart inte.

Sanningen är någonstans i den komplexa gråzonen mittemellan. Visst har både världen, samhället och våra enskilda liv förändrats av den digitala revolutionen. Gamla maktförhållanden har utmanats, kunskap och information är allmänt tillgänglig på ett helt nytt sätt och våra möjligheter att vidga våra kognitiva horisonter är större än någonsin. Jag uppfattar att detta påverkar vår tillvaro mycket mer än vad vi riktigt hänger med i. Globala processer fortsätter att starkt utmana nedärvda föreställningar om nation, folk, kön, religion och sexualitet, vilket gör att gamla ”sanningar” inte går att luta sig mot på samma sätt som tidigare. Det frestar naturligtvis på, ifråga om våra invanda tankemönster, traditioner och sedvanligheter.

Därför är det inte jättekonstigt att det parallellt med ökad globalisering och snabba kulturförändringar, uppstår en motreaktion i form av nykonservatism och kulturprotektionism. När jämställdhets- och mångfaldsideal flyttar fram sina positioner, tenderar företrädare för särarts- och konformitetsideal att höja sina röster, eftersom de riskerar att mariginaliseras. Åsiktskorridor, politisk korrekthet och samhällskollaps har blivit slagord som är uttryck för en sådan typ av missnöje i det senmoderna samhället.

En faktor som tycks få allt större betydelse för hur vi klarar av att hantera en ständigt skiftande tillvaro är ambiguitetstolerans, d v s förmågan att stå ut med bristen på tvärsäkerhet, förmågan att se saker från flera håll samtidigt och förmågan att hantera en ökande komplexitet. Framtidsforskningen är ett vanskligt område, men det finns analyser som tyder på att den framtid världen går till mötes, ställer högre krav på ambiguitetstolerans.

Människor, kulturer, språk och ekonomier blandas på snabbare sätt än någonsin tidigare. Det skapar nya möjligheter; kunskapstillväxt, ekonomisk vinning och remixade kulturerfarenheter. Men det skapar också svårigheter; människor behöver hela tiden hantera förändringar i form av att lära om och lära nytt.
När traditioner utmanas över stora delar av världen, uppstår flera typer av backlashfenomen som motreaktioner. Olika krafter försöker bekämpa globaliseringens remixprocesser genom att slå vakt om sin traditions särart. Både de politiskt nationalistiska rörelserna i Europa och de religiöst fundamentalistiska rörelserna i Mellanöstern är exempel på detta. Hur märkligt det än kan tyckas, är Trump, SD och IS var och en för sig olika yttringar för precis samma fenomen.

Ärkebiskop Antje Jackelén brukar tala om att samtiden hotas av fyra P; polarisering, populism, protektionism och post-truth. Jag tycker att det ligger en hel del i den beskrivningen. Förändringsstress finns hos många människor, oberoende av bakgrund, utbildning och politiska sympatier.
När förändringsstress leder till backlashreaktioner som tar plats i det offentliga samtalet, tenderar dessa att normaliseras, eftersom det kan knyta an till mångas upplevelse.
I det digitala medielandskapet kämpar såväl nya som gamla medier om uppmärksamheten. Det ökar risken för nyansfattiga vinklar och hårt tillspetsade resonemang, vilket bäddar för en antagonistisk mentalitet, d v s låg ambiguitetstolerans. Precis vad vi inte behöver. Om extremuppfattningar alltmer betraktas som mainstream, urholkas vår förmåga att bygga en gemensam framtid.

Som en lek med polariseringstanken valde jag att i texten för ”I EN TID SOM DEN HÄR” rada upp en mängd motsatspar med ärligt ställda frågor till lyssnaren vilken utveckling som är önskvärd i dennes horisont. Var och en får hitta sitt svar på dessa frågor. Det vi sår får vi också skörda och därför är det angeläget att inse vilka konsekvenser vår strävan och vårt agerande leder till. Angreppssättet kan påminna en hel del om Bob Dylans tematik i låten ”Gotta serve somebody”, där han tjatar om att oavsett vem du är, så bidrar du med destruktivitet eller konstruktivitet i tillvaron, oavsett om du inser det eller ej. Nå, det var inte avsiktligt från min sida att plagiera Bobbelibobban, men jag delar hans omsorg kring att låta varje människa upptäcka att man spelar roll och gör skillnad för den morgondag vi gemensamt är på väg mot.
Nu hör jag till dem som i grund och botten ser ljust och hoppfullt på framtiden. Allt snack om samhällskollaps betraktar jag som överdriven moralpanik. Däremot tror jag att vi är på mot nya paradigm och kulturella transformationer, men det mesta kommer ändå trots allt att vara sig väldigt likt.

TROSBEKÄNNELSE & LIVSLÖGN - låtens bakgrund och tillkomsthistoria

Våren 2014 gick jag tillsammans med min bror Stefan för att se föreställningen ”Ägd” av Fredrik Lindström och Henrik Schyffert. Föreställningen kretsade mycket kring marknadsekonomins paradigm och hur våra tankar, ideal och livsstilar formas av detta.

Ett moment i föreställningen behandlade ämnet tro. Om hur människans behov av att tro på något större än sig själv kännetecknar all mänsklig kultur. Historiskt har detta handlat om olika former av Gudstro. Men i ett samhälle med materialistiska värderingar blir också tron på något högre, väldigt materialistisk till sin karaktär. När Schyffert frågade publiken är ”Hur många tror på Gud här? Räck upp en hand...” Givetvis räckte både jag brorsan upp våra händer. ”Två stycken som tror på Gud” konstaterade Schyffert. Där hade man kunnat tro att det skulle skämtas på vår bekostnad, men snarare tvärtom. Föreställningen fortsatte med att lansera tesen om att svenskar anser att Gudstro är omodernt/primitivt och därför tror svenskar numera på två saker; 1) Billigt 2) Nästa år.

Den första artikeln i denna trosbekännelse är allmänt förekommande. Att jaga lågpriser och att få så mycket som för så litet som möjligt är såklart ett ideal som många människor omfattar, oavsett ekonomisk situation. I det långa loppet kommer dock billighetskulturen att stå oss dyrt. Lågpriser är ofta en konsekvens av kostnaden finns någon annanstans. Klimatförändringar, globala orättvisor och cynisk djurhantering är exempel på ”kostnader” som genererar billigheteterna.

Den andra artikeln i denna trosbekännelse handlar om att alltid skjuta upp det drömmen om det drägliga livet. I föreställningen gavs flera exempel på hur vi som individer eller kollektiv gärna intalar/inbillar oss att nästa år ska allt bli lugnare/bättre/skönare och mindre stressigt/tungt/påfrestande. När detta mantra upprepas år ut och år in, utan att den förväntade skillnaden egentligen infinner sig, är det frågan om inte detta fenomen snarare handlar om en livslögn. En lögn som understöds av ett ekonomiskt paradigm som tjänar på att folk sliter och sliter i tron att det blir nästa år. Opium för folket, liksom. 

Jag kan själv relatera till det där. Att lägga sitt livspussel i ett ständigt roterande, som man betraktar som ett undantag, men i själva verket utgör en regel. Keep running - gratification is just around the corner. Denna tanke följde mig några år och inspirerade mig att skriva sången ”Nästa år”. Känslan av att förändringen uteblir, trots att man försöker intala sig att den kommer. Jag ville på något sätt skildra den håglöshet som gror latent inför bristen på utebliven utveckling. Därav det långsamma tempot, det monotona kompet och de många verserna innan refrängerna kommer på slutet.

En liten blinkning till låtens stuk finns i textfrasen ”Vi upprepar vårt mantra som en väldigt tjatig sång”. Just det sega/tjatiga formatet bidrar till att illustrera den känsla jag försöker beskriva.

 

DUMSKALLARNAS SIGNATURMELODI - eller responsoriet som gick vilse

WÔ-ÔO-WÔ-Ô!

WÔ-ÔO-WÔ-Ô!

WÔ-ÔO-WÔ-Ô!

WÔ-ÔO-WÔ-Ô!

Känns det igen? Det där gälla skanderandet av ovanstående notbild som oftast förekommer i kombination med kollektivt testosteron samt bristande nykterhet. Förmodligen har du hört detta i något sammanhang. Kanske har du själv låtit dessa halvtydliga stavelser skråla i din mun?

Oavsett vilket, så är det inte utan att detta fenomen fascinerar mig. Det framstår ofta som vulgaritetens eget lilla responsorium. Komikern Peter Wahlbeck kallar det för just dumskallarnas signaturmelodi. I sina ståuppframträdanden brukar han raljera över företeelsen, som han gör sex minuter in i detta klipp: https://youtu.be/ws7Ipatodxk 

Men var kommer detta ifrån? 
Det må förekomma på finlandfärjor, idrottsarenor, pubmiljöer eller svensexor, men det verkar som om det har sin ursprungliga hemvist i publikhavet vid arenarocken. Ett typexempel på detta är när den kanadensiska rockkvintetten Saga framför sitt klichéartade trumsolo ”A brief case” så brukar publiken falla in i det typiska skanderandet. Efter femtio sekunder in i detta klipp från 1992 hörs det: https://youtu.be/SvyYiODuWsA

Men det är ingen engångsföreteelse. Redan tio år tidigare, när Saga gav ut livealbumet ”In transit” där trumsolot hördes för första gången på skiva, så hörs publiken göra samma sak:
https://open.spotify.com/track/1UQdjWFXdQcO9q55dz58HP?si=VR7Ikhwd

Även när Europes batterist Ian Haugland gjorde trumsolo på 1980-talet fiskade han efter publikens samfällda gensvar enligt samma mönster (2:42 in i klippet): https://youtu.be/SihPYMhX_Jw

Men rötterna till detta publikskrålande tycks gå ännu längre tillbaka. Själva melodistrukturen hör hemma i en sång av rythm and blues-sångaren Gary US Bonds. Hans debutsingel från 1960 innehåller låten ”New Orleans” som är uppbyggd kring ett klassiskt call-and-response-format, d v s solosångaren sjunger en melodifras som sedan publiken besvarar t ex genom att upprepa frasen. Det här sättet att skapa dynamik mellan solist och folkgrupp återfinns i en massa olika musiktraditioner, bl a liturgisk musik, gospel och olika typer av folkmusik. Solisten sätter s a s tonen (no pun intended) genom att ange energi och intensitet i sitt call vilket påverkar energin och intensiteten i folkets response. Hör bara:  https://youtu.be/J9Ib8sC_wX8

Med inspiration från Cab Calloways ”Hi-de-ho-man”(1934) skapade Gary Anderson (som senare gavs det något egendomliga artistnamnet US Bonds) de inledande härmfraserna Hey he-ey hey yeah till sin debutsingel.
"New Orleans” blev en stor hit och - såsom ofta var fallet på 1960-talet - genast spelades den in av ett flertal andra artister, så låten finns i mängder med coverversioner.
 

Hur det kom sig att den inledande frasen i sången så småningom kom att börja leva sitt eget liv är höljt i dunkel, men om jag får spekulera skulle ett möjligt scenario kunna se som så:
Vissa rytmer och tonsekvenser i musik tycks ha extra stark klisterförmåga, såsom temat i Beethovens femte symfoni eller gitarriffet i ”Smoke on the water”, vilket gör att det blir lätt för många människor att omedvetet ta till sig en sådan musikalisk klisterfras. Den repetitiva karaktären, den relativt enkla melodin och den rikliga exponeringen samverkar till att inledningen i ”New Orleans” har blivit en sådan musikalisk klisterfras som fastnat hos många människor, även om själva låten fallit i glömska. 

Kan det vara så att klisterfrasen omedvetet har traderats kollektivt och på så sätt blivit ett responsorium som vandrat iväg på egen hand? Karaktären hos denna fras handlar ju om en stegrande energi och exaltering. Kanske är det just den karaktären som gjort att den också fortplantats i sammanhang där en kollektiv massa eftersträvar stegrande exaltering? 

Huruvida detta bröl kommer att överleva som kulturfenomen in i framtiden återstår att se, men om det försvinner kommer det troligtvis ersättas av något annat. Brölat i grupp har mänskligeheten gjort sedan förhistorisk tid och personligen tycker jag att det är mycket bättre när brölande äger rum i s k rekreationssammanhang, än i massmöten med politiska syften!