BOB DYLAN & ÄRKEBISKOPEN - låtens bakgrund och tillkomsthistoria

Från min horisont är det mycket i 2010-talets kulturklimat som är sorgligheter. När internet gjorde sitt intåg på bred front i samhället under åren strax före millennieskiftet, förutspåddes en ökad öppenhet och interaktion mellan människor bortom våra invanda gränser. Naturligtvis var det en överoptimistisk önskedröm av de ivrigaste digitaliseringsentusiasterna.

Efter 11 september-attackerna gick det utför med den storskaliga optimismen. Istället ökade kraven på höjd beredskap och säkerhetsåtgärder. Sedan dess har vi lärt känna fenomen som filterbubblor, troll och näthat. Det kan verka som om den globala digitaliseringen fått motsatt effekt; istället för en anda av öppenhet och nyfikenhet befinner vi oss i en samtid som präglas av slutenhet och misstro. Riktigt så enkelt är det såklart inte.

Sanningen är någonstans i den komplexa gråzonen mittemellan. Visst har både världen, samhället och våra enskilda liv förändrats av den digitala revolutionen. Gamla maktförhållanden har utmanats, kunskap och information är allmänt tillgänglig på ett helt nytt sätt och våra möjligheter att vidga våra kognitiva horisonter är större än någonsin. Jag uppfattar att detta påverkar vår tillvaro mycket mer än vad vi riktigt hänger med i. Globala processer fortsätter att starkt utmana nedärvda föreställningar om nation, folk, kön, religion och sexualitet, vilket gör att gamla ”sanningar” inte går att luta sig mot på samma sätt som tidigare. Det frestar naturligtvis på, ifråga om våra invanda tankemönster, traditioner och sedvanligheter.

Därför är det inte jättekonstigt att det parallellt med ökad globalisering och snabba kulturförändringar, uppstår en motreaktion i form av nykonservatism och kulturprotektionism. När jämställdhets- och mångfaldsideal flyttar fram sina positioner, tenderar företrädare för särarts- och konformitetsideal att höja sina röster, eftersom de riskerar att mariginaliseras. Åsiktskorridor, politisk korrekthet och samhällskollaps har blivit slagord som är uttryck för en sådan typ av missnöje i det senmoderna samhället.

En faktor som tycks få allt större betydelse för hur vi klarar av att hantera en ständigt skiftande tillvaro är ambiguitetstolerans, d v s förmågan att stå ut med bristen på tvärsäkerhet, förmågan att se saker från flera håll samtidigt och förmågan att hantera en ökande komplexitet. Framtidsforskningen är ett vanskligt område, men det finns analyser som tyder på att den framtid världen går till mötes, ställer högre krav på ambiguitetstolerans.

Människor, kulturer, språk och ekonomier blandas på snabbare sätt än någonsin tidigare. Det skapar nya möjligheter; kunskapstillväxt, ekonomisk vinning och remixade kulturerfarenheter. Men det skapar också svårigheter; människor behöver hela tiden hantera förändringar i form av att lära om och lära nytt.
När traditioner utmanas över stora delar av världen, uppstår flera typer av backlashfenomen som motreaktioner. Olika krafter försöker bekämpa globaliseringens remixprocesser genom att slå vakt om sin traditions särart. Både de politiskt nationalistiska rörelserna i Europa och de religiöst fundamentalistiska rörelserna i Mellanöstern är exempel på detta. Hur märkligt det än kan tyckas, är Trump, SD och IS var och en för sig olika yttringar för precis samma fenomen.

Ärkebiskop Antje Jackelén brukar tala om att samtiden hotas av fyra P; polarisering, populism, protektionism och post-truth. Jag tycker att det ligger en hel del i den beskrivningen. Förändringsstress finns hos många människor, oberoende av bakgrund, utbildning och politiska sympatier.
När förändringsstress leder till backlashreaktioner som tar plats i det offentliga samtalet, tenderar dessa att normaliseras, eftersom det kan knyta an till mångas upplevelse.
I det digitala medielandskapet kämpar såväl nya som gamla medier om uppmärksamheten. Det ökar risken för nyansfattiga vinklar och hårt tillspetsade resonemang, vilket bäddar för en antagonistisk mentalitet, d v s låg ambiguitetstolerans. Precis vad vi inte behöver. Om extremuppfattningar alltmer betraktas som mainstream, urholkas vår förmåga att bygga en gemensam framtid.

Som en lek med polariseringstanken valde jag att i texten för ”I EN TID SOM DEN HÄR” rada upp en mängd motsatspar med ärligt ställda frågor till lyssnaren vilken utveckling som är önskvärd i dennes horisont. Var och en får hitta sitt svar på dessa frågor. Det vi sår får vi också skörda och därför är det angeläget att inse vilka konsekvenser vår strävan och vårt agerande leder till. Angreppssättet kan påminna en hel del om Bob Dylans tematik i låten ”Gotta serve somebody”, där han tjatar om att oavsett vem du är, så bidrar du med destruktivitet eller konstruktivitet i tillvaron, oavsett om du inser det eller ej. Nå, det var inte avsiktligt från min sida att plagiera Bobbelibobban, men jag delar hans omsorg kring att låta varje människa upptäcka att man spelar roll och gör skillnad för den morgondag vi gemensamt är på väg mot.
Nu hör jag till dem som i grund och botten ser ljust och hoppfullt på framtiden. Allt snack om samhällskollaps betraktar jag som överdriven moralpanik. Däremot tror jag att vi är på mot nya paradigm och kulturella transformationer, men det mesta kommer ändå trots allt att vara sig väldigt likt.

SAMTIDSANDAN & KONTROLLHELVETET - låtens bakgrund och tillkomsthistoria

”En färd ut i det fria” var från början inte tänkt som en syntlåt. Från början spelades den in i en naken akustisk version med enbart sång och gitarr. Sedan testade jag göra den i olika skepnader; pop, rock och electronica. Själv gillade jag den sistnämnda allra bäst och gick därför vidare med den. Även om slutresultatet kan påminna om en Plastic Bertrand-pastisch, anser jag att texten funkar bäst med den syntetiska ljudbilden.

Texten är, trots det banala formatet, min uppfattning av vissa företeelser som kännetecknar samtiden. Den stundtals krampaktiga fokuseringen på kontroll, mätbarhet och resultat är exempel på detta. Dessa samtidsyttringar ges ibland status som närmast självklara ideal, vilket givetvis kan och bör problematiseras.

 En kultur som enbart värderar kontroll/mätbarhet dräneras på såväl livsmening som livsglädje. En sådan tillvaro framstår som blodfattig och syntetisk. För mig är livet djupast sett ett mirakel, en gåva eller varför inte en färd ut i det fria. Därför brukar jag ofta vilja utmana ideal som binder, tvingar och låser.