TIDEN & EVIGHETEN - låtens bakgrund och tillkomsthistoria
I den lilla byn som både min morfar (och mormor) härstammade ifrån skaffade min familj ett fritidsboende och jag vistades mycket där som barn. Vägen till den stugan utgick från en annan lång väg och om man fortsatte på denna långa väg låg det ett hus vid slutet av vägen, där min mormors bror bodde en gång i tiden. Som barn fascinerades jag av att vägen slutade vid ett hus där någon faktiskt bodde. Det huset och vägen som ledde dit fram fick bli min metafor för jordelivet och evighetens slutstation.
Därav beskrivningen av att någon vill ta livet lugnt och sitta vid vägen och sila sand mellan fingrarna, medan någon annan rusar fram alldeles för fort. Löftet om att någon väntar på oss i slutändan, är också en bild av att evigheten är en varm och kärleksfull tillvaro, om än okänd - som huset vid vägens slut.
Refrängen skrev jag våren 1993, men jag verserna blev inte klara förrän hösten 1994. Jag minns att jag då testade refrängidén på min bror som tyckte att den var plågsamt banal. Det är förståeligt. Poplyrik handlar ofta om att beskriva något allmängiltigt i så enkla ordalag att det känns specifikt. Det kan verka lättvindigt, men är i själva verket ett konsthantverk som ett fåtal behärskar. En strävan att finna uttryck som kan komma nära och beröra, utan onödigt tuggmotstånd. Somliga gillar inte pop av just denna anledning, men själv är jag oerhört förtjust i den enkelhet och lätthet som kan begripas av många, men ändå lyckas framstå som genuin och trovärdig. Därmed inte sagt att ”Det finns ett hus” lyckas fullt ut med detta, men låten strävar i alla fall åt det hållet; att vila i en genre som inte räds det enkla.
Låten har spelats live många gånger, men då förekom aldrig klaviatur. Därför är jag glad över att jag valde att infoga hammondorgel på denna inspelning, för den lyfter låten, tycker jag. Orgeln är som osten på gratängen - den höjer hela anrättningen, så länge den inte tar över för mycket.