VARFÖR SKA EN PRÄST BJUDAS PÅ ÖL?

 Med risk för att framstå som en tråkmåns och surpuppa, dristar jag mig ändå att vädra några tankar. Jag har inget emot ett glas öl. Inte heller att bjuden. Jag bär också på en djup glädje och tacksamhet över att ha fått verka som präst i över ett kvartssekel. Med detta sagt, är det någonting som jag finner en smula besvärande med ”International buy a priest a beer day” (IBAPABD)

Nej, jag tycker inte att det är problematiskt att präster uppmärksammas.
Nej, jag tycker inte att det är problematiskt att präster uppskattas. 
Nej, jag tycker inte att det är problematiskt att präster uppmuntras.

Jag fattar att initiativet bottnar i välvilja och omsorg om församlingspräster och att en stor del av delandet av IBAPABD i sociala medier handlar om glimten i ögat.

Som jag har förstått saken, står ursprunget till IBAPABD att finna i en amerikansk katolsk kontext. Bakgrunden till initiativet handlar om att manifestera en vänskaplig uppskattning till en kategori som genom sin prästtjänst i stora stycken har gett upp möjligheter till ett eget privatliv. Någon egen familj, privategendom eller tydlig uppdelning mellan arbete och fritid brukar vanligtvis vara något som en katolsk präst gör avkall på, i o m sin vigning och tjänst. De katolska präster (liksom nunnor) jag stiftat närmare bekantskap med, verkar inte besväras särskilt mycket av detta, utan vittnar ofta om en glädje över en annan typ av kärlek till Gud och kyrkan och att det också kan upplevas som en frihet i att avstå från sex, makt och pengar genom löftena om kyskhet, fattigdom och lydnad.

Dock får det till följd att katolska präster i viss mån kan bli avskurna från det gängse sällskapslivet som många av deras församlingsmedlemmar lever. Det är utifrån denna situation jag uppfattar att IBAPABD började. Ett sätt att bry sig om, genom att inkludera den katolske prästen i en vardaglig umgängesform som praktiseras över stora delar av världen: ta en öl ihop.

Är det då något som hindrar att lutheraner/anglikaner/m fl erbjuder sina präster samma gest av uppskattning? Nej, såklart inte. Men för mig är det samtidigt något som skaver litegrann.

Om jag som har reglerad arbetstid, familj, hyfsad lön och pengar på banken skulle vädja om att bli bjuden på öl den 9 september, omständigheter som skiljer sig på väsentliga punkter från de katolska prästernas vardag - näe det känns inte helt oproblematiskt. 

Inte för att jag har svårt att känna samhörighet med katolska kollegor, utan just för ATT jag kan känna samhörighet med dem, vill jag inte lägga beslag på en uppskattning riktad till just dem. Det skulle kännas som att åka snålskjuts.

Kära prästkollegor i Svenska kyrkan, förlåt om jag pissar på någons parad eller grumlar någons glädje, men det är så här jag känner och jag har förståelse för att andra kanske inte känner likadant.

Klart slut!

Kommentera här: