Högt & lågt

Det skedde varken medvetet eller avsiktligt. Men en klentrogen förväntan här och ett misslynt infall där. Så småningom var det fler moln på den inre himlen, än vad som vanligtvis brukar vara fallet.

Inte på så sätt att detta förändrat mitt beteende i någon större omfattning (hoppas jag). Utåt försöker jag som vanligt odla mitt goda humör och bemöta min omgivning med tillbörlig respekt och vänlighet. Men ändå känner jag av dessa inre mikroförskjutningar i den själsliga jordskorpan och visst är det möjligt att det uppstått en extra rynka i min panna därav.

Hur kommer detta sig? Tröttheten av småbarnslivets ständiga sömnunderskott? Absolut. Bristande kondition och fysisk form? Säkert. Medelålderns krassa vetskap om att mesta av livsresan ligger bakom en? Garanterat. Frånvaron av ett hoppfullt och konstruktivt kulturklimat? Utan tvivel. Ett maskulint klimakterium med förändringar i testosteronnivåerna. Inte otroligt.

Varje liten rännil kommer nog med sitt bidrag till det större flödet. Men. För mig förefaller det vara mycket mer komplext än att det bara går att koka ner till några enskilda faktorer. När man upplever förändringar av det tristare slaget, är det inte ovanligt att blicka bakåt och idealisera tiden före förändringen. 

Var det bättre förr? Sannolikheten är ganska låg för att så är fallet. Visst kan jag begripa att den som, likt mig, börjar uppfatta sin tillvaro och närvärld i en något mörkare nyans, drar slutsatsen att det var ljusare förr. Men det kan, faktiskt, lika gärna handla om att blicken var skarpare förr och att saker och ting därigenom inte föreföll så mörka. Ibland är det som om det-var-bättre-förr-mentaliteten handlar om sorgen över en förlorad självbild; Jag-var-bättre-förr.

Jag låter det vara osagt huruvida mitt surgubberi handlar om en saknad av något förlorat eller längtan efter detta förlorade. Men en sak vet jag. Eftersom mina små butterheter och missnöjesimpulser seglar förbi i vardagen som oönskade insekter, har jag god nytta av min självdistans. Att mentalt få kliva bakåt några steg och roat bevittna egenheterna hos sig själv. Det gör det möjligt att skoja om mig själv och karikera min karaktärsdrag i privatlivet. Denna självironi har såklart en väldigt terapeutisk funktion.

Dessutom har jag fått en förståelse för den-äldre-mannens-vresighet™. Som barn var jag rädd för ilskna gamla gubbar. Även senare i livet har jag upplevt obehag av äldre män som tycks marinerade i negativitet och när de väl öppnar munnen, så kommer tirader av missbelåtenhet. Som om ilska vore det enda tillåtna känsloregistret för mansrollen.

Men nu tycker jag mig förstå vad som kan ha funnits bakom ytan på dessa surgubbar. Visserligen har varje person sin historia, sina erfarenheter, sin barlast och sin förmåga. Därför bör stor försiktighet råda innan man drar generella slutsatser. Ändå anar jag att äldre buttra män bär på någon odefinierbar typ av livssmärta som de inte riktigt förstår eller vet hur de ska ta hand om och därför blir omgivningen/samtiden/nymodigheter tacksamma måltavlor.

För surgubbar som lever med dylika besvär, rekommenderar jag följande:

• Låt småbarn sitta i din famn så ofta de vill

• Skratta åt dig själv minst en gång om dagen

• Låt din sångröst ljuda till en melodi du gillar 

• Släpp taget om det som provocerar, det lönar sig i längden

• Stryk tvätt, knåda bulldeg, plantera om blommor. Vänj dina fingertoppar vid att vidröra mjuka ting - då mjuknar också någonting inom dig.