Högt & lågt

Att sätta barn till världen berör en av de mest grundläggande existentiella dimensionerna i livet. Det handlar om något oerhört privat och personligt, samtidigt som det hör till något allmängiltigt som förenar människor över världen och genom tiderna. Det sägs ibland att människan i grund och botten har två primitiva drivkrafter som styr de flesta förehavanden; överleva och fortplanta sig. Även om det finns fler sätt att lämna sitt avtryck under jordelivet än barnalstrande, så är det mångas vilja och längtan att föra livet vidare genom att föda fram nya generationer, vilket i sin tur är jordmån för sociala förväntningar, normer och konventioner kring familjebildning.

För mig har det inte varit självklart att (kunna) bli förälder. Så länge jag kan minnas har tanken på en egen familj och egna barn alltid funnits som en dröm eller en längtan för mig att någon dag få realisera. Jag har alltid varit barnkär och haft lätt för att möta barn både i mitt arbete och i det privata umgängeslivet. Naturligtvis spelar det roll att jag är uppvuxen i en kultur där få ideal har varit så upphöjda och centrala som familjebildning. Sådant sätter sin prägel. Karriär, utbildning och andra ambitioner har väl inte varit oviktiga precis, men i jämförelse med att föra människosläktet vidare låg andra ideal definitivt i marginalen. 

De flesta av mina generationskamrater fick barn för två decennier sedan. Det var väl vad jag också hade tänkt mig, men så blev det inte. I mitt första äktenskap blev de första försöken att få barn resultatlösa. Så småningom ledde detta till medicinsk utredning och efter ett antal undersökningar konstaterades att min fertilitetsförmåga var kraftigt nedsatt. Orsak därtill kunde ej konstateras, bara själva faktumet. Möjligen kunde IVF-behandling fungera.

Rent känslomässigt var det för mig som ett biologiskt slag under bältet. Det var inte helt enkelt att smälta sin egen ofruktsamhet, samtidigt som barnavlandet pågick som bäst i bekantskapskretsen runtomkring. Att i jobbet dessutom möta flera människor där graviditeterna inträffade under av mer eller mindre önskade tillfälligheter - gjorde inte den egna belägenheten enklare. Fastän orsak inte gick att konstatera, infann sig många irrationella reaktionsmönster hos mig. Skam- och skuldkänslor. Är det mitt fel? Är det här meningen? Varför just jag? osv. När det inte finns förklaringar på en livskris, tenderar fantasin att hjälpa till med förklaringsmodeller, gärna långsökta och orimliga.

På den tiden var väntetiden för en IVF-behandling bortåt sex år i Västerbottens landsting. Det betraktades då som ”lyxsjukvård” och inget som resursprioriterades. Den väntan och ovisshet som det innebar visade sig bli alltför påfrestande och en av faktorerna bakom att mitt dåvarande äktenskap inte höll. Dags för Livskris 2.0; ofruktsam och lämnad gör inte underverk med självkänslan precis. Jag bröt ihop. Och. Jag reste mig. Det fick ta sin tid, men som en del andra människor erfarit upplevde jag att krisen som först bara innehöll mörker, så småningom rymde ljusinsläpp som pekade på nya vägar vidare. Jag lärde känna botten av mig själv på nytt och när krisen var överspelad infann sig ändå en slags känsla av katarsis utifrån att ha tagit mig igenom. 

Rollen som ofrivilligt barnlös blev med åren så småningom tämligen invand. Jag har inte varit obekväm att prata om den, men jag har inte heller låtit det vara den enda parametern som definierar vem jag är som människa och social varelse. Omgivningens reaktioner har varit blandade. Visst har en del personer blivit så generade inför faktumet att de i sitt om-synd-tyckeri snubblat mellan klumpiga kommentarer och pinsam tystnad. Men väldigt många av mina vänner och bekanta har varit väldigt schyssta i sitt bemötande och kunnat lyssna och samtala om det på ett otvunget sätt. När ämnet kommer på tal, visar det sig att de flesta har någon i bekantskapskretsen som varit där eller så har man gjort samma resa själva. I sökandet efter en ny livskamrat, har det också hänt ett par gånger att jag blivit bortvald p g a svårigheterna att få barn. Men det har varit överkomligt - ”deras förlust” har jag kunnat kostat på mig att tänka.

Att leva som vuxen utan egna barn har också berikat min förståelse av tillvaron, inte minst att jag har kunnat betrakta familjeliv och barns plats i samtidskulturen med en viss distans. Jag tycker mig ha fått syn på vad barnalstrande gör med oss och hur synen på barn och föräldraskap gestaltar sig i en senmodern tid. Inte minst hur konsumtion och urban livsstil formar den moralism som ibland appliceras på föräldraskap i digitaliseringens tidevarv.

Att jag nu, till sist, blivit förälder vid nära femtio fyllda år är såklart väldigt omvälvande. Det är oerhört roligt och oerhört efterlängtat. Jag fascineras av dialektiken i att på samma gång vara en väldigt erfaren person, samtidigt som jag är väldigt mycket nybörjare. Jag har hållit i och burit på hundratals spädbarn innan jag höll min egen dotter i famnen för första gången. Jag har just nu inte den blekaste aning om hur det funkar med VAB och att välja förskola. En erfaren nybörjare är en god roll att få vara i. 

När nu min roll som barnlös börjar höra till det förgångna och min roll som förälder alltmer tar plats, vill jag ändå  bevara erfarenheten av vad livet utan barn gav. Inte minst i mötet med andra människor där barn och familjebildning inte är en självklarhet. Oavsett om det gäller familjebildning, utbildning eller andra former av livsprojekt, så finns det många människor med god potential som av olika skäl inte får möjlighet att förverkliga den. Jag är så tacksam över privilegiet att få vara förälder, men det känns viktigt för mig att aldrig glömma solidariteten med dem som inte får den chansen. Livets orättvisa kan vara smärtsam att stå i och att möta. I mötet med den vill jag stå kvar.