Svenska kyrkans resor a k a "vart är vi på väg?"
Så kom den då till slut. Den mediala granskningen av Svenska kyrkans resande. I kyrkliga kretsar har det glunkats en del de senaste månaderna, om att det varit på gång ett grävjobb om kyrkans resor. Jag har ingen aning om hur mycket uppgiftsmaterial Ekot och Aftonbladet begärt ut, men med tanke på hur stor organisation Svenska kyrkan är och hur mycket resor som görs i alla dess nivåer, borde det ha varit ett digert material att finkamma.
Hatten av för den bedriften. Jag föreställer mig att det måste ha varit rätt mycket trist läsning av en majoritet rimliga utlägg som är fullt legitima inom Skatteverkets regelverk.
Med den bakgrunden och den gångna veckans rapportering är resultatet inte direkt storslaget, men ändå tillräckligt graverande för att påverka Svenska kyrkans förtroendekapital.
Är det bra att Svenska kyrkan granskas? Absolut, utan tvekan!
Var dessa granskningar bra? Nja. Njo. Både-och, skulle jag nog vilja påstå. Som så ofta, när kyrkan förekommer i media, skiner vissa kunskapsbrister igenom i reportagen. Det är förståeligt. När politiska journalister ska ägna sig åt religionsbevakning, är det naturligt att "översätta" kyrkans värld till den politiska världen. Problemet är att en sådan översättning från ett sammanhang till ett annat inte alltid låter sig göras. Få publicister skulle t ex låta sina mest kompetenta sportjournalister stå för all konstkritik.
Det är som sagt förståeligt att det blir blandat resultat, när en så komplex organisation som kyrkan granskas. Samtidigt är det synd att det blir såpass blandat resultat, eftersom det då blir svårt att sortera mellan vad som är fördomsfulla antydningar och högrelevant kritik.
I mitt eget försök att sortera och förstå den rapportering som varit och responsen på densamma, är det tre teman som framträder.
Det första temat handlar om öppenhet. Svenska kyrkan valde att behålla offentlighetsprincipen även efter separationen från staten för sexton år sedan. Handlingar ska vara offentliga och tillgängliga för att insyn ska vara möjlig. Det är bra. Mycket bra, faktiskt. Transparens och öppenhet är kärnvärden i varje demokratiskt sammanhang. Öppna kort minimerar fusk och misstankar därom. Men för Svenska kyrkan handlar inte öppenheten bara om att vara en modern organisation i samklang med samtidens ideal. Öppenheten är ett kärnvärde i kristen tro och en tydlig komponent i kyrkans tradition.
I monoteistiska traditioner finns en föreställning om att allt som händer och sker äger rum inför Guds öppna ridå. Även om människan inte alltid anar Gud, har Gud full insyn i våra liv. Detta perspektiv har ibland missbrukats genom kyrkans historia, då detta har kopplats till en sträng gudsbild för att utöva social kontroll och förstärka rådande hierarkier.
Men hos Jesus handlar detta om att ingjuta mod i ett modstulet folk (Matt 6:4-8, Matt 10:26-31). Gud är alltid med. Gud ser och Gud vet. Ni är inte övergivna och bortglömda. Ge inte upp.
Den eskatologiska förväntan som färgar vissa av Nya testamentets texter rymmer också en förväntan om att allt ska komma i dagen. Tanken på att oavsett vad människan uträttar, så ska alla kort upp bordet så småningom och redovisas öppet. Fusk lönar sig inte (1 Kor 4:5, Ef 5:8-14).
Med tanke på att öppenheten har en så tydlig plats i kyrkans ideologiska arv, är det en rimlig förväntan att kyrkliga företrädare håller transparens som högt ideal. Jag tror nog att det är så också i ganska hög grad. De kyrkliga röster jag har hört om veckans granskning har varit måna om att understryka att öppenhet och granskning är bra. Såvitt jag förstår har de kyrkliga instanserna varit bra på att lämna ut det offentliga material som begärts av de granskande journalisterna. I de intervjuer som gjorts har ansvariga chefer och beslutsfattare ställt upp och svarat efter förmåga, istället för att skicka fram någon lägre tjänsteman/informatör att ta smällarna (vilket förekommer ibland när stora företag skandaliseras). Gott så. Ändå tror jag att vi som har olika former av ansvar i Svenska kyrkan behöver påminnas om att öppenhet är viktig och värdefull, även när den avslöjar obekväma sanningar. Kanske behöver vi särskilt påminnas om det då.
Det andra temat handlar om trovärdighet. Att kyrkan befinner sig i förtroendebranschen är väl inget revolutionerande påstående direkt. Tro, trohet, trovärdighet och förtroende är besläktade. Kyrkans cred hänger liksom ihop med kyrkans credo. Det finns kraft i de värderingar, ideal och anspråk som associeras med Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära. Om kyrkan inte vore så förknippad med positiva ideal och anspråk, skulle den knappast generera några skandalrubriker alls. Jag menar, skulle en organisation som Hells Angels kunna hängas ut i pressen för luftiga program vid utlandsresor? Skulle inte tro det.
Att kyrkan är så förknippad med positiva ideal är ett tecken på ett högt grundförtroende. 2015 låg Svenska kyrkan på en klart högre förtroendenivå (42) än både regeringen (37), bankerna (27) och dagspressen (26) i Medieakademins förtroendebarometer.
Det höga grundförtroendet för Svenska kyrkan förpliktar naturligtvis. Trovärdighet kan inte presteras, den kan bara åtnjutas. Snack och verkstad behöver stämma oavsett om det är mindre eller större sammanhang. Trovärdighet eller brist därpå finns i alla storlekar (Luk 16:10-13). Den gångna veckans granskning innebär att förtroendet för Svenska kyrkan lär svaja till. Det är tufft, men kan också vara en nyttig prövning.
I responsen på granskningen har ett flertal spekulerat huruvida det kommer att leda till medlemstapp för Svenska kyrkan. En tröttsam spekulation, enligt min mening. Det är klart att vissa passar på att träda ur kyrkan i samband med negativ publicitet. Varje gång kyrkan uppmärksammas går några ur kyrkan. Alla infosatsningar kring kyrkovalet skapar inte bara väljare utan även utträden. Men... folk väljer också regelbundet att aktivt bli medlemmar i kyrkan, liksom vissa väljer aktivt att stanna kvar. Medlemmar komma, medlemmar gå, ändå tycks kyrkan bestå.
Den närmast neurotiska upptagenheten kring medlemsutträde är förlamande för kyrkan.
För många är detta självklarheter, men nog skulle jag önska att avlönade och arvoderade inom Svenska kyrkan växlade fokus från medlemstal och pengar, till att sätta lite mer fokus på förtroendekapital som vår allra viktigaste valuta. Förtroende växer där förtroende odlas.
Det tredje och snårigaste temat är dubbelmoralen. Den löper som en röd tråd åt många håll igenom hela granskningen. Det är ju dessutom ett medialt tacksamt tema. Det är ömsom provocerande ömsom komiskt med sammanhang där andra moraliska principer förespråkas än de som tillämpas i det egna livet. Såklart är det rimligt att ställa kritiska frågor, när slirar rejält mellan snack och verkstad någonstans. Men dubbelmoralen finns på flera håll.
Dels är det dubbelmoralen hos de utpekade
Delar av granskningarna som gjorts pekar på en vidlyftighetskultur. Dyra kostnader på lösa grunder signalerar exklusivitet, vilket rimmar illa med en organisation som säger sig värna människovärde och stå på de svagas sida. Jag tror inte att uttrycken för vidlyftighet bottnar i någon illvilja, snarare obetänksamhet. Det är dock tillräckligt allvarligt för att stämma till rannsakan.
En kyrka som sneglar på och speglar sig i resursstarka organisationer och gärna rör sig nära högstatusmiljöer kan lätt trampa snett och hamna vilse. För att veta vart vi är på väg, behöver vi veta var vi kommer ifrån. Kyrkans kallelse har alltid pekat mer på skuggsidan än solsidan. Sannolikt kommer stora delar av Svenska kyrkan att tänka igenom sina motiv en gång extra innan beslut fattas om resor och andra exklusivitetsmarkörer. Det är bra.
Det finns även ett stråk av dubbelmoral hos media. Delar av kritiken i granskningen präglas av saklighet, medan delar av kritiken är ganska svepande och osaklig. T ex säger slutsummor ganska lite om kostnaders rimlighet. När jag var nyprästvigd för drygt tjugo år sedan, tjänade jag 13 000 kr i månaden. Liksom alla andra kostnader i kyrkan finansierades min lön huvudsakligen av medlemsavgifter. Om jag behållit samma lön hela tiden jag varit präst, skulle jag ha tjänat drygt sex miljoner den dag jag går i pension. Det möjliggör rubriken "PRÄST LEVDE GOTT PÅ SEX MILJONER, FÖR MEDLEMMARNAS PENGAR". Slutsummeringarna i granskningen handlar om vifta med andra belopp än vad de flesta människor känner igen från sin privatekonomi och därmed väcka indignation.
Att i samma mening jämföra resekostnader med insamlade kollektmedel är ett klockrent exempel på det som Tage Danielsson kallade "jämförelsestrunt" (AIK är bättre än Lill-Babs). Genom att jämföra olika pengapåsar som inte har någon kontakt med varandra, skapas illusionen av att kollektpengen finansierar lyx.
När ansvariga ställts till svars och när övriga kommentatorer intervjuats har det flera gånger refererats till känslor. "Känns det inte fel?" "Man får ändå känslan av..." etc.
Det är ett tecken på att det inte finns mer att ta på. Om det inte finns tydliga lagbrott eller regelbrott, är moralism det som återstår. Det är kanske inte så förvånande att en kvällstidning agerar vinklat och tendentiöst. Känslor säljer, det vet varje reklambyrå. Men känslostyrda mediadrev kan också slå bakut. Visst har människor blivit upprörda båda utanför och innanför den kyrkliga organisationen, men jag har uppfattat flera andra röster i media som menar att granskningen var ändå ett ganska futtigt skandalmaterial. Men det är röster som vet att verkligheten är mer komplex än ett reportage, att konferenser inom Sverige kan vara mycket kostsammare än resor utomlands, att summeringar relaterar till andra storleksbelopp, att kyrkan inte är en del av offentlig sektor osv.
Tyvärr går dubbelmoralen igen även i kyrkliga led. Kyrkliga företrädare som gärna framhåller sitt eget rena mjöl i påsen och samtidigt påpekar hur förfärligt skitigt det är i de utpekades påse. "Vår församling har minsann inte slösat några pengar, men jisses vad dom i grannförsamlingen har satt sprätt på pengar". "Jag har länge påpekat hur fel det här slöseriet är, men ingen har lyssnat på mig".
Kom igen?! Sådana fasoner är inte smickrande. Vi kan bättre än så. Låt oss agera som en sammanhållen kyrka. Din framgång är min framgång. Ditt misstag är mitt misstag (1 Kor 12:26). Intern skadeglädje och missunnsamhet slår bara tillbaka på oss själva förr eller senare.
Kanske är det så att dubbelmoralen i någon mening finns hos oss alla. Ingen av oss är moraliskt fullkomlig och trots alla interna och externa förväntningar om godhet som projiceras på kyrkan förblir den en mänsklig, otillräcklig och bristfällig institution (Rom 7:19). Det kan aldrig ursäkta oegentligheter, men frågan handlar inte om "Om det blir fel?" utan "När det blir fel- vad lär vi oss och vad gör vi åt det?".
Summa summarum:
Det är bra att Svenska kyrkan granskas.
Det är bra att Svenska kyrkan finns och rör sig över hela världen.
Det är bra att Svenska kyrkans medarbetare får kvalificerad kompetensutveckling.
Det är bra att Svenska kyrkan alltid omprövar hur en försvarbar ekonomisk förvaltning ska se ut.
För övrigt anser jag att den som vill dricka alkohol till maten kan betala den själv.
Hatten av för den bedriften. Jag föreställer mig att det måste ha varit rätt mycket trist läsning av en majoritet rimliga utlägg som är fullt legitima inom Skatteverkets regelverk.
Med den bakgrunden och den gångna veckans rapportering är resultatet inte direkt storslaget, men ändå tillräckligt graverande för att påverka Svenska kyrkans förtroendekapital.
Är det bra att Svenska kyrkan granskas? Absolut, utan tvekan!
Var dessa granskningar bra? Nja. Njo. Både-och, skulle jag nog vilja påstå. Som så ofta, när kyrkan förekommer i media, skiner vissa kunskapsbrister igenom i reportagen. Det är förståeligt. När politiska journalister ska ägna sig åt religionsbevakning, är det naturligt att "översätta" kyrkans värld till den politiska världen. Problemet är att en sådan översättning från ett sammanhang till ett annat inte alltid låter sig göras. Få publicister skulle t ex låta sina mest kompetenta sportjournalister stå för all konstkritik.
Det är som sagt förståeligt att det blir blandat resultat, när en så komplex organisation som kyrkan granskas. Samtidigt är det synd att det blir såpass blandat resultat, eftersom det då blir svårt att sortera mellan vad som är fördomsfulla antydningar och högrelevant kritik.
I mitt eget försök att sortera och förstå den rapportering som varit och responsen på densamma, är det tre teman som framträder.
Det första temat handlar om öppenhet. Svenska kyrkan valde att behålla offentlighetsprincipen även efter separationen från staten för sexton år sedan. Handlingar ska vara offentliga och tillgängliga för att insyn ska vara möjlig. Det är bra. Mycket bra, faktiskt. Transparens och öppenhet är kärnvärden i varje demokratiskt sammanhang. Öppna kort minimerar fusk och misstankar därom. Men för Svenska kyrkan handlar inte öppenheten bara om att vara en modern organisation i samklang med samtidens ideal. Öppenheten är ett kärnvärde i kristen tro och en tydlig komponent i kyrkans tradition.
I monoteistiska traditioner finns en föreställning om att allt som händer och sker äger rum inför Guds öppna ridå. Även om människan inte alltid anar Gud, har Gud full insyn i våra liv. Detta perspektiv har ibland missbrukats genom kyrkans historia, då detta har kopplats till en sträng gudsbild för att utöva social kontroll och förstärka rådande hierarkier.
Men hos Jesus handlar detta om att ingjuta mod i ett modstulet folk (Matt 6:4-8, Matt 10:26-31). Gud är alltid med. Gud ser och Gud vet. Ni är inte övergivna och bortglömda. Ge inte upp.
Den eskatologiska förväntan som färgar vissa av Nya testamentets texter rymmer också en förväntan om att allt ska komma i dagen. Tanken på att oavsett vad människan uträttar, så ska alla kort upp bordet så småningom och redovisas öppet. Fusk lönar sig inte (1 Kor 4:5, Ef 5:8-14).
Med tanke på att öppenheten har en så tydlig plats i kyrkans ideologiska arv, är det en rimlig förväntan att kyrkliga företrädare håller transparens som högt ideal. Jag tror nog att det är så också i ganska hög grad. De kyrkliga röster jag har hört om veckans granskning har varit måna om att understryka att öppenhet och granskning är bra. Såvitt jag förstår har de kyrkliga instanserna varit bra på att lämna ut det offentliga material som begärts av de granskande journalisterna. I de intervjuer som gjorts har ansvariga chefer och beslutsfattare ställt upp och svarat efter förmåga, istället för att skicka fram någon lägre tjänsteman/informatör att ta smällarna (vilket förekommer ibland när stora företag skandaliseras). Gott så. Ändå tror jag att vi som har olika former av ansvar i Svenska kyrkan behöver påminnas om att öppenhet är viktig och värdefull, även när den avslöjar obekväma sanningar. Kanske behöver vi särskilt påminnas om det då.
Det andra temat handlar om trovärdighet. Att kyrkan befinner sig i förtroendebranschen är väl inget revolutionerande påstående direkt. Tro, trohet, trovärdighet och förtroende är besläktade. Kyrkans cred hänger liksom ihop med kyrkans credo. Det finns kraft i de värderingar, ideal och anspråk som associeras med Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära. Om kyrkan inte vore så förknippad med positiva ideal och anspråk, skulle den knappast generera några skandalrubriker alls. Jag menar, skulle en organisation som Hells Angels kunna hängas ut i pressen för luftiga program vid utlandsresor? Skulle inte tro det.
Att kyrkan är så förknippad med positiva ideal är ett tecken på ett högt grundförtroende. 2015 låg Svenska kyrkan på en klart högre förtroendenivå (42) än både regeringen (37), bankerna (27) och dagspressen (26) i Medieakademins förtroendebarometer.
Det höga grundförtroendet för Svenska kyrkan förpliktar naturligtvis. Trovärdighet kan inte presteras, den kan bara åtnjutas. Snack och verkstad behöver stämma oavsett om det är mindre eller större sammanhang. Trovärdighet eller brist därpå finns i alla storlekar (Luk 16:10-13). Den gångna veckans granskning innebär att förtroendet för Svenska kyrkan lär svaja till. Det är tufft, men kan också vara en nyttig prövning.
I responsen på granskningen har ett flertal spekulerat huruvida det kommer att leda till medlemstapp för Svenska kyrkan. En tröttsam spekulation, enligt min mening. Det är klart att vissa passar på att träda ur kyrkan i samband med negativ publicitet. Varje gång kyrkan uppmärksammas går några ur kyrkan. Alla infosatsningar kring kyrkovalet skapar inte bara väljare utan även utträden. Men... folk väljer också regelbundet att aktivt bli medlemmar i kyrkan, liksom vissa väljer aktivt att stanna kvar. Medlemmar komma, medlemmar gå, ändå tycks kyrkan bestå.
Den närmast neurotiska upptagenheten kring medlemsutträde är förlamande för kyrkan.
För många är detta självklarheter, men nog skulle jag önska att avlönade och arvoderade inom Svenska kyrkan växlade fokus från medlemstal och pengar, till att sätta lite mer fokus på förtroendekapital som vår allra viktigaste valuta. Förtroende växer där förtroende odlas.
Det tredje och snårigaste temat är dubbelmoralen. Den löper som en röd tråd åt många håll igenom hela granskningen. Det är ju dessutom ett medialt tacksamt tema. Det är ömsom provocerande ömsom komiskt med sammanhang där andra moraliska principer förespråkas än de som tillämpas i det egna livet. Såklart är det rimligt att ställa kritiska frågor, när slirar rejält mellan snack och verkstad någonstans. Men dubbelmoralen finns på flera håll.
Dels är det dubbelmoralen hos de utpekade
Delar av granskningarna som gjorts pekar på en vidlyftighetskultur. Dyra kostnader på lösa grunder signalerar exklusivitet, vilket rimmar illa med en organisation som säger sig värna människovärde och stå på de svagas sida. Jag tror inte att uttrycken för vidlyftighet bottnar i någon illvilja, snarare obetänksamhet. Det är dock tillräckligt allvarligt för att stämma till rannsakan.
En kyrka som sneglar på och speglar sig i resursstarka organisationer och gärna rör sig nära högstatusmiljöer kan lätt trampa snett och hamna vilse. För att veta vart vi är på väg, behöver vi veta var vi kommer ifrån. Kyrkans kallelse har alltid pekat mer på skuggsidan än solsidan. Sannolikt kommer stora delar av Svenska kyrkan att tänka igenom sina motiv en gång extra innan beslut fattas om resor och andra exklusivitetsmarkörer. Det är bra.
Det finns även ett stråk av dubbelmoral hos media. Delar av kritiken i granskningen präglas av saklighet, medan delar av kritiken är ganska svepande och osaklig. T ex säger slutsummor ganska lite om kostnaders rimlighet. När jag var nyprästvigd för drygt tjugo år sedan, tjänade jag 13 000 kr i månaden. Liksom alla andra kostnader i kyrkan finansierades min lön huvudsakligen av medlemsavgifter. Om jag behållit samma lön hela tiden jag varit präst, skulle jag ha tjänat drygt sex miljoner den dag jag går i pension. Det möjliggör rubriken "PRÄST LEVDE GOTT PÅ SEX MILJONER, FÖR MEDLEMMARNAS PENGAR". Slutsummeringarna i granskningen handlar om vifta med andra belopp än vad de flesta människor känner igen från sin privatekonomi och därmed väcka indignation.
Att i samma mening jämföra resekostnader med insamlade kollektmedel är ett klockrent exempel på det som Tage Danielsson kallade "jämförelsestrunt" (AIK är bättre än Lill-Babs). Genom att jämföra olika pengapåsar som inte har någon kontakt med varandra, skapas illusionen av att kollektpengen finansierar lyx.
När ansvariga ställts till svars och när övriga kommentatorer intervjuats har det flera gånger refererats till känslor. "Känns det inte fel?" "Man får ändå känslan av..." etc.
Det är ett tecken på att det inte finns mer att ta på. Om det inte finns tydliga lagbrott eller regelbrott, är moralism det som återstår. Det är kanske inte så förvånande att en kvällstidning agerar vinklat och tendentiöst. Känslor säljer, det vet varje reklambyrå. Men känslostyrda mediadrev kan också slå bakut. Visst har människor blivit upprörda båda utanför och innanför den kyrkliga organisationen, men jag har uppfattat flera andra röster i media som menar att granskningen var ändå ett ganska futtigt skandalmaterial. Men det är röster som vet att verkligheten är mer komplex än ett reportage, att konferenser inom Sverige kan vara mycket kostsammare än resor utomlands, att summeringar relaterar till andra storleksbelopp, att kyrkan inte är en del av offentlig sektor osv.
Tyvärr går dubbelmoralen igen även i kyrkliga led. Kyrkliga företrädare som gärna framhåller sitt eget rena mjöl i påsen och samtidigt påpekar hur förfärligt skitigt det är i de utpekades påse. "Vår församling har minsann inte slösat några pengar, men jisses vad dom i grannförsamlingen har satt sprätt på pengar". "Jag har länge påpekat hur fel det här slöseriet är, men ingen har lyssnat på mig".
Kom igen?! Sådana fasoner är inte smickrande. Vi kan bättre än så. Låt oss agera som en sammanhållen kyrka. Din framgång är min framgång. Ditt misstag är mitt misstag (1 Kor 12:26). Intern skadeglädje och missunnsamhet slår bara tillbaka på oss själva förr eller senare.
Kanske är det så att dubbelmoralen i någon mening finns hos oss alla. Ingen av oss är moraliskt fullkomlig och trots alla interna och externa förväntningar om godhet som projiceras på kyrkan förblir den en mänsklig, otillräcklig och bristfällig institution (Rom 7:19). Det kan aldrig ursäkta oegentligheter, men frågan handlar inte om "Om det blir fel?" utan "När det blir fel- vad lär vi oss och vad gör vi åt det?".
Summa summarum:
Det är bra att Svenska kyrkan granskas.
Det är bra att Svenska kyrkan finns och rör sig över hela världen.
Det är bra att Svenska kyrkans medarbetare får kvalificerad kompetensutveckling.
Det är bra att Svenska kyrkan alltid omprövar hur en försvarbar ekonomisk förvaltning ska se ut.
För övrigt anser jag att den som vill dricka alkohol till maten kan betala den själv.