Högt & lågt

Den här animerade kortfilmen torde vara välkänd för de flesta läsare. Den har ingått som ett stadigvarande inslag i kavalkadprogrammet "Kalle Anka och hans vänner önskar god jul" som sänds varje julafton.
Filmen ingick i serien "Silly symphonies" som disneystudion producerade på trettiotalet. Dessa filmer var ofta varianter på kända sagor och berättelser som kryddades med sång, musik och slapstick. För Disney var de löjliga symfonierna dels ett sätt att lekfullt experimentera med ljud- och färgfilmens möjligheter, men även att testa terrängen och pröva animationens olika uttryck inför det stora experimentet; den första tecknade långfilmen i ljud och färg som kom fem år senare.

"Santa's workshop" är den tredje färgfilmen som disneystudion gav ifrån sig. Technicolor hade i samarbete med Disney lanserat den nya tekniken med trekomponentsfärgfilm som hade debuterat tidigare samma år. Med tanke på att de flesta biograffilmer från trettiotalet (och även en bra bit in på fyrtiotalet) var i svartvitt, lär dessa tecknade färgbomber ha haft en viss attraktionskraft på samtidens biopublik.

Filmen är en tydlig spegling av tidsandan. I den blomstrande industrialismen ska givetvis jultomtens tillhåll skildras som en storskalig fabrik med framstående teknologi. Humorn är grovkornig och på många sätt kvar i stumfilmserans slapstick.

De senaste årtiondena har denna kortfilm varit omdebatterad i Sverige, bl a på grund av de etniska stereotyperna. Sedan medborgarrättsrörelsen på 1960-talet har medvetenheten ökat i USA om förhållandet mellan etnicitet och makt. Många orättvisor återstår, men insikten är ändå relativt utbredd kring vad som kan som uppfattas som lämpligt och inte. Därför förknippas denna film i sitt hemland snarare med museum, än prime time television.
Eftersom Sverige länge varit kulturellt och etniskt betydligt mer homogent än USA, är medvetenheten om etnicitet och makt inte fullt lika utbredd här. En ökande kännedom om detta har visserligen tagit fart de senaste decennierna i Sverige, men resan fortsätter.
Så när kortfilmen restaurerades digitalt 2012 och scenerna med de etniska stereotyperna redigerades ut ur filmen, lät reaktionerna inte vänta på sig. Upprörda insändare och inlägg på sociala medier strömmade till och alla gick mer eller mindre ut på samma sak; rör-inte-min-nostalgi. Andra insåg det rimliga i beslutet och applåderade SVT.
Att dessa stereotyper var bortklippta redan på 1960-talet och 1970-talet tycktes folk vara omedvetna om. De visades i svenska TV först fr o m 1982. Faktum är att hela filmen aldrig har visats på svensk TV någon julafton. Några segment har alltid varit borta ur denna och flera av de andra kortfilmerna, dels på grund av tidsbrist och dels på grund av olika lämplighetsskäl. Vi som växte upp på sjuttiotalet minns att "Kalle Anka på julafton" kunde variera rejält från år till år, men från åttiotalet och framåt har programmet haft i stort sett samma innehåll. Det har tyvärr bäddat för nostalgism, d v s en inre föreställning av att det "alltid" har varit på ett visst sätt, trots att det inte alls stämmer. Sådan nostalgism idealiserar det förgångna och utmålar gärna samtiden och framtiden som otrygg. Detta fenomen går igen som en stark drivkraft i den politiska populism och protektionism som för närvarande tycks dra fram igenom västvärldens kulturer.

I filmen spelas första stycket av "Marches Militaires (D. 733/Op. 51)" av Franz Schubert, när leksakerna tågar in i julklappssäcken. Eftersom den förekommer i filmen förknippas den starkt med jul för många svenskar, men är en sedvanlig miltärmarsch som inte alls har någon koppling till julen i övrigt.

Här finns filmen att se (inklusive scenerna med tomtens läsande av lång önskelista samt solosång vid släden): https://youtu.be/yVwMiodr0kA