JÄVLAR & HELVETE - om svordomsnormer i samtiden

(null)


VARFÖR SKRIVER JAG OM DETTA?
Under sensommaren har svordomar varit föremål för diskussion i den inomkyrkliga debatten. En debattartikel i Kyrkans Tidning den 3 augusti lyfte svordomar som ett problem inom kyrkan och ställde frågan "Hur kan man lovsjunga Gud och samtidigt svära?". Prästpodden "Ingen hinner fram" problematiserade debattartikelns utgångspunkter i avsnitt 145 som publicerades den 24 augusti. Kyrkans tidning följde upp diskussionen med en artikel som publicerades på webben den 31 augusti och i den tryckta upplagan den 1 september. I denna artikel råkar jag vara en av dem som uttalar sig och eftersom jag tycker att tematiken är intressant, vill jag kunna utveckla mina tankegångar lite ymnigare, än vad som är möjligt under en kort telefonintervju.
Mina ingångar i ämnet är två, dels som präst och teolog, men även som humanist och språkintresserad individ. Svordomar är inte ett fenomen som bara finns inom ramen för en religiös föreställningsvärld, utan är dessutom en del av samhälle/kultur/kommunikation i en allmän mening.

 

VAD ÄR SVORDOMAR?
Definitionen av svordomar är inte så självklar som vi ibland tenderar att tro. Fenomenet förekommer rikligt genom tiderna och på många språk. Däremot vilka ord som kvalar in i kategorin svordomar skiftar mellan kulturer och tider. Ofta förstår vi svordomar som en språklig pysventil, dvs något vi tar till som urladdning när humör eller tålamod tryter. Synonymen "kraftuttryck" tydliggör denna egenskap hos svärandet, men bakgrunden hos verbet "svära" berättar också något om svärandets plats genom tiderna; den äldre varianten "svärja" finns i ord som  t ex besvärja och besvärjelser. Det vittnar om att det är saker som sägs med stark önskan om att kunna påverka verklig bara genom att yttra vissa ord. En slags trolldomsformler, med andra ord. Den som brukar lösa korsord vet antagligen att när det står svordom följt av två tomma rutor, brukar det vara ordet "ed" som efterfrågas. Det säger också någonting svärandets bakgrund; ett kraftfullt uttalande som utlovar något med starkt allvar. Många exempel på detta finns även i kvar i svordomspraktik även i vår tid: ta mig fan, förbanne mig m m. Utöver att svärandet handlar om att avge högtidliga intentioner genom åkallande av högre makter, finns också avsikten att med svordomar framkalla olycka och förbannelse över motståndare och fiender. Ett färskt exempel på detta är när SVT intervjuade en flyende äldre man i samband med Rysslands anfallskrig mot Ukraina i februari 2022. Han sa: "Fy fan för Putin. Jag hoppas han skiter på sig."

Detta leder in på att svordomar och kraftuttryck brukar ösa ur lite olika motivkällor. Motiv kan skifta genom tiderna och mellan kulturer. Gustaf Fröding har frasen "Då svor han till på attiskt vis: "Nä kyna, den dära gumman är ju sned i syna!"" i sin dikt "Apelles i Abdera". "Nä kyna" betyder ungefär "vid hunden" och därmed demonstrerar Fröding sin poetiska bredd genom att rimma forngrekiska med värmländska. Djurmotivet går igen hos Jesus som kallar Herodes Antipas för räv i Luk 13:32. Paulus kallar översteprästen för vitmenad vägg  i Apg 23:3, vilket liknar uttalandet som Jesus gör om de skriftlärde i Matt 23:27. Det vittnar om att kraftuttryck från andra tider och platser ofta är svårbegripliga för vår tid. Några av samtidens vanliga svordomsmotivmotiv som finns i många europeiska språk är följande:

Religiösa motiv
Ord och fraser som åberopar karaktärer och företeelser i den religiösa traditionen, i synnerhet den onda maktens figurgalleri, men även den goda maktens representanter. Detta är ett väldigt vanligt motiv i svenska språkets svärande. Detta är också det motiv som brukar vara särskilt anstötligt bland troende människor och när protester och reaktioner mot svärande framförs är det nästan uteslutande dessa motiv som är föremål för kritik.

Sexuella motiv
Att utropa olika begrepp för genitalier eller verb med sexuella associationer är vanligt förekommande, men inte lika vanligt på svenska som i andra språk. Dock är min spaning att dessa motiv ökar i svenska svordomar, pga andra språktraditioners inflytande.

Toalettmotiv
Exkrementer och kroppsvätskor är klassiska motiv för att uttrycka illvilliga önskningar och grovheter att avreagera sig med. Den ukrainske mannen i exemplet ovan är en typisk representant för denna praktik. Martin Luther är en historisk person som bl a är berömd för sitt fekaliemättade språkbruk.

Genusmotiv
Kan ligga i närheten av sexuella motiv, men ofta handlar det om ett uttryck för ett machobeteende. Överlag är svärande något som associeras till olika föreställningar om maskulinitet. Genussvordomar går ofta ut på att verbalt kastrera och utmåla någon som gravt bristfällig i förmågan att leva upp till vissa maskulinitetsideal. Detta sker genom att benämna personen med feminint laddade ord, eller genom att hävda att individen ifråga inte klarar av att ge det patriarkala skyddet till närstående kvinnor, t ex mamma eller fru. Denna typ av svärande har en starkare ställning i språkgrupper med djupt patriarkala mönster.

Våldsmotiv
Detta är inte särskilt vanligt i svenska språket, men förekommer på andra språk. T ex är tyskans "donnerwetter" ett grövre kraftuttryck än svenskans "åskväder". Likadant är engelskans adjektiv "bloody" avsevärt grövre än svenskans "blodig". Det är möjligt att tänka sig att denna typ av ord ingått i längre fraser som handlat om uttryckt önskan om olycka och nederlag, vilket s a s satt våldet i ett sammanhang.

 

ÄR SVORDOMAR PROBLEMATISKA?
Många tycker det och många tycker inte det. Sedan beror det förstås på… Vem yttrar svordomen? När? Varför? I vilket sammanhang? Vad innehåller svordomen? Etc etc.

Jag föreställer mig att få människor tycker att det är önskvärt att svära i samtliga sammanhang och jag antar också att få människor bedömer en nollvision om svordomar som särskilt realistisk. Antagligen är den allmänna toleransen för svordomar avsevärt mindre i väldigt officiella sammanhang som riksdagens talarstol eller nyhetsprogram. Likadant är antagligen toleransen större för svordomar, när det gäller underhållningssammanhang som standup-scener eller actionfilmer.

Dessutom handlar svordomar inte om själva orden och språkljuden i sig, utan snarare vad vi laddar orden med för associationer och innebörd. Som exempel kan vi ta engelskans "fan" och svenskans "fan", som visserligen uttalas olika, men skrivs likadant.  På engelska kan det betyda "fläkt" eller "beundrare" (förkortning av "fanatic"), medan på svenska är det den folkliga benämningen på djävulen (egentligen en språkassimilerad form av "fienden"). Likadant är det med engelskans "fuck" och svenskans "fack". De uttalas snarlikt, men stavas olika.

I takt med språkets förändring, skiftar det också genom tiderna vilka svordomar som anses anstötliga eller ej. På 1600-talet ansågs det i Sverige mycket värre att svära vid de goda makterna och inte alls lika farligt att svära vid de onda makterna. Detta gick tillbaka på en medeltida föreställning om språkets magiska egenskaper. Att använda fraser från kyrkans värld kunde användas för att framkalla magisk kraft, enligt folkliga föreställningar. Den svenska trollformeln "Hokus pokus" har t ex sin bakgrund i den latinska mässans nattvardsbön "Hoc est corpus" (=detta är min kropp). Parallellt med detta växte också en föreställning fram om att den som tog "Kristi törnekrona" eller liknande fraser i sin mun, riskerade att med sina ord skada Kristus (här ser jag en parallell med synen på mässan som ett upprepande offer). Därför växte ett ideal fram att det ansågs bättre att med ramsor och besvärjelser tillfoga skador till den onde, "Fy Fan" och liknande. En sådan syn på språk och högre makter framstår för de flesta moderna ögon som tämligen vidskeplig.

Längre fram under 1800-talets väckelserörelser blev svordomar en komponent som var viktig att avlägsna för att kunna leva ett helgat liv. På samma sätt som spelmissbruk och alkoholmissbruk var sociala problem som framförallt drabbade fattiga och enkla människor i industrialismens kölvatten, ansågs svordomar vara något som fjättrade människor i destruktivitet. Detta sammanflätades ganska väl med en framväxande borgarklass och en hög värdering av olika prydlighetsideal.

Det är rester av detta helgelseideal som ofta präglar den inomkyrkliga diskussionen om svordomar. Samtidigt förekommer det att även fromsinta människor hemfaller åt andra varianter av kraftuttryck, när tålamod och humör tryter. Det kan handla om eufemismer, dvs retuscherade svordomar som liknar grova svordomar men vissa bokstäver är utbytta för att verka mildare. "Fy Farao" istället för "Fy Fan" eller "Järnspikar" istället för "Jävlar". Sedan finns de sifferangivna kraftuttrycken som ursprungligen går tillbaka på ett visst antal smådjävlar som stod i centrum för osande ramsor: attans, sjutton, tusan m m. Jämförelsevis förekommer på engelska retuscherade kraftuttryck såsom "blooming" istället för "bloody", "heck" istället för "hell" och "Judas Priest" istället för "Jesus Christ".
Men i antisvordomskretsar kan även andra mer eller mindre hemmagjorda varianter av kraftuttryck förekomma.

 

VAD ÄR ETT RIMLIGT FÖRHÅLLNINGSSÄTT TILL SVORDOMAR?
Ska svordomar undvikas helt? Är det rimligt att lägga band på sig och inte kunna uttrycka sig? Ska svordomar få florera fritt? Kan en kyrka tillåta svordomar utan att få trovärdighetsproblem? Vi har säkert olika svar på dessa frågeställningar, beroende på språkideal, existentiell förståelse eller moraltradition. Därför kan jag bara ge perspektiv från min horisont, väl medveten om att flera som läser detta tycker annorlunda. Jag har gott om bekanta som gladeligen svär ofta och gärna, likaledes har jag gott om bekanta som innerligt avskyr svordomar. Och hela skalan däremellan.

Jag tänker att det är bra att undvika svordomar, av flera skäl.
Dels har det att göra med att svordomar behöver vara undantag från standardspråk. Blir svordomar en glosa som vilken som helst, tappar den sin laddning och därmed sin funktion av att vara kraftuttryck. För att spetsa till det: om nyhetsuppläsaren svär frekvent, går standup-komikern miste om ett verktyg. Svordomar behöver ha sin laddning för att kunna behålla sin funktion.
Dels för att jag tror att det kan vara bra att inte i onödan väcka anstöt. Somliga människor tar väldigt illa upp av svordomar och det är värt att beakta. Av omsorg om andra människor anpassar vi oss hela tiden och vi tänker oss ofta för hur vi pratar och uttrycker oss av hänsynsskäl. Den typen av omsorg handlar om empatisk förmåga och social kompetens.
Dels finns det en performativ aspekt av språket. Så som vi talar, så formas vår sinnevärld. Språkbruk är murbruk i den meningen att våra ideal, vårt förståelser och våra inre föreställningar konstrueras av vilket språk vi odlar. Jag tror verkligen inte att språket fungerar i den medeltida bemärkelsen att ord har en magisk förmåga att forma verkligheten, däremot tror jag att ord är komponenter som är med och formar den gemensamma verklighetsuppfattningen på ett psykologiskt plan. Då tror jag att det är bra om grovt språk och svordomar inte tar för stor plats. 

Jag tänker också att det är problematiskt att undvika svordomar till varje pris.
På samma sätt som jag tror att det kan vara bra att undvika vrede, tror jag att helt och hållet undertrycka vrede skapar fler problem än det löser. Det finns tillfällen då vreden måste ut. Jag tänker på ett liknande sätt om svordomar. Kraftuttryck ser jag som en ofrånkomlig del av att vara en kommunicerande människa och jag hör hellre en ärlig svordom än förljugen fromhet. I Sverige 2022 är vi inte alls i närheten av att ha någon dominerande svordomsmoralism, men bara för sakens skull vill jag hävda att det är oerhört viktigt att bildkonst, litteratur, scenkonst och andra kulturyttringar förblir fria från språklig censur. Huruvida svordomar förekommer i ett alster är ingen enskild kvalitetsmarkör åt vare sig ena eller andra hållet.

Nu finns ju en liten risk att jag framstår som en mellanmjölksdebattör som säger "å ena sidan, å andra sidan". Den risken tar jag gärna. I en tid som premierar enkelriktade teser och positioner, står jag gärna bredbent och försöker värna ett både-och perspektiv. Simul!
Vad som utgör en svordom bottnar alltid i ett socialt språkkontrakt och skiftar genom tider och olika språkvärldar. Detta kontrakt omförhandlas ständigt fram och tillbaka. Adjektivet "grym" kan t ex både uppfattas som en förolämpning eller komplimang, beroende på kontext.  Därför kommer vi för jämnan att leva i en debatt och dragkamp var gränserna för ett lämpligt språkbruk går, i såväl samhälle som kyrka. Gott så.