TROSBEKÄNNELSE & LIVSLÖGN - låtens bakgrund och tillkomsthistoria

Våren 2014 gick jag tillsammans med min bror Stefan för att se föreställningen ”Ägd” av Fredrik Lindström och Henrik Schyffert. Föreställningen kretsade mycket kring marknadsekonomins paradigm och hur våra tankar, ideal och livsstilar formas av detta.

Ett moment i föreställningen behandlade ämnet tro. Om hur människans behov av att tro på något större än sig själv kännetecknar all mänsklig kultur. Historiskt har detta handlat om olika former av Gudstro. Men i ett samhälle med materialistiska värderingar blir också tron på något högre, väldigt materialistisk till sin karaktär. När Schyffert frågade publiken är ”Hur många tror på Gud här? Räck upp en hand...” Givetvis räckte både jag brorsan upp våra händer. ”Två stycken som tror på Gud” konstaterade Schyffert. Där hade man kunnat tro att det skulle skämtas på vår bekostnad, men snarare tvärtom. Föreställningen fortsatte med att lansera tesen om att svenskar anser att Gudstro är omodernt/primitivt och därför tror svenskar numera på två saker; 1) Billigt 2) Nästa år.

Den första artikeln i denna trosbekännelse är allmänt förekommande. Att jaga lågpriser och att få så mycket som för så litet som möjligt är såklart ett ideal som många människor omfattar, oavsett ekonomisk situation. I det långa loppet kommer dock billighetskulturen att stå oss dyrt. Lågpriser är ofta en konsekvens av kostnaden finns någon annanstans. Klimatförändringar, globala orättvisor och cynisk djurhantering är exempel på ”kostnader” som genererar billigheteterna.

Den andra artikeln i denna trosbekännelse handlar om att alltid skjuta upp det drömmen om det drägliga livet. I föreställningen gavs flera exempel på hur vi som individer eller kollektiv gärna intalar/inbillar oss att nästa år ska allt bli lugnare/bättre/skönare och mindre stressigt/tungt/påfrestande. När detta mantra upprepas år ut och år in, utan att den förväntade skillnaden egentligen infinner sig, är det frågan om inte detta fenomen snarare handlar om en livslögn. En lögn som understöds av ett ekonomiskt paradigm som tjänar på att folk sliter och sliter i tron att det blir nästa år. Opium för folket, liksom. 

Jag kan själv relatera till det där. Att lägga sitt livspussel i ett ständigt roterande, som man betraktar som ett undantag, men i själva verket utgör en regel. Keep running - gratification is just around the corner. Denna tanke följde mig några år och inspirerade mig att skriva sången ”Nästa år”. Känslan av att förändringen uteblir, trots att man försöker intala sig att den kommer. Jag ville på något sätt skildra den håglöshet som gror latent inför bristen på utebliven utveckling. Därav det långsamma tempot, det monotona kompet och de många verserna innan refrängerna kommer på slutet.

En liten blinkning till låtens stuk finns i textfrasen ”Vi upprepar vårt mantra som en väldigt tjatig sång”. Just det sega/tjatiga formatet bidrar till att illustrera den känsla jag försöker beskriva.