Högt & lågt

I skrivande stund är det bara ett par veckor kvar innan kyrkovalet går av stapeln den 17 september och just nu satsas det friskt med resurser för att uppmärksamma detta. I Stockholm rullar - bokstavligen - en kampanj i lokaltrafiken med budskapet ”Vad vill du att Svenska kyrkan ska göra?”.

Varför är kyrkovalet värdefullt?

Demokrati kan sägas vara ett omistligt värde i Svenska kyrkan. Dels förutsätter både kyrkoordningen och Sveriges rikes lag att Svenska kyrkan är demokratiskt organiserad. Men gemensamt beslutsfattande har dessutom långa anor i kristendomen. Både sockenstämmor och prästval är historiska exempel på medlemmars delaktighet i församlingslivets inflytande.

Även om Uppsala möte 1593, Konciliet i Niceae 325, Apostlamötet i Jerusalem år 49 e Kr, i strikt mening inte kan sägas vara demokrati i modern mening, så är det ändå exempel på att den kristna kyrkan länge har sökt hitta en gemensam väg genom kollektivt fattade beslut.

Om Svenska kyrkan vill vara ett trossamfund som gör anspråk på att verka för delaktighet och samhörighet är dess demokratiska gestaltning en oerhört viktig ingrediens. Sedan 1930-talet har Svenska kyrkans demokrati organiserats genom allmänna val enligt liknande modell som de civila valen. Men kyrkovalet vållar också mycket besvär…

Varför är kyrkovalet besvärligt?

Jag tror att det hänger ihop med en större problembild som går igen på fler håll i Svenska kyrkan; formen tycks vara överordnad poängen. 

Ibland brukar jag beskriva Svenska kyrkan som en förmodern rörelse, som är modernt organiserad i en postmodern kultur. Kyrkovalet är ett exempel på ett format från 1900-talets modernitet, som definierade den kyrkliga kommunen inom den statliga kyrkan. Trots fasväxlingen från statskyrka till fritt trossamfund, har ännu inte mycket förändrats kring kyrkovalet. Genom att bibehålla copy-paste-varianten av de civila valen så långt som möjligt, hålls resterna av ett statskyrkosystem kvar. Samtidigt som det ifrågasätts av allt fler, både inom och utanför kyrkans organisation.

Detta är samma mönster som utmanar många övriga av industrisamhällets institutioner: en systematiserad standard gav möjligheter att i stor skala förverkliga samma möjligheter åt många. Dock motsvarade med tidens gång denna standard i allt minskande utsträckning människors livsmönster och livsbehov, så institutioners relevans ifrågasattes allt mer. Med följden att många institutioners främsta prioritet blev att till varje pris bevara sin egen form, framför sin poäng. I sin tur leder detta till att institutioner ännu mindre knyter an till människor levnadsmönster och stagnationen ökar. Sjukvården, skolan, folkrörelserna och trossamfunden befinner sig mer eller mindre i liknande kris.

Det kan liknas vid en pizzabagare som börjar värna mer om pizzakartongen, än råvarorna i pizzan. I samma stund som kartongen blir viktigare än pizzan som ska ligga i den, händer nånting med aptiten.  

Det klena valdeltagandet är en sak, men det stora problemet kring kyrkovalet är av pedagogisk natur. För många av kyrkans medlemmar verkar det vara svårt att hitta meningsfulla skäl för att rösta på nomineringsgrupper som man förmodligen inte känner till så väl, som fattar beslut om sådant som man förmodligen inte har koll på och dessutom förmodligen inte har en aning om hur det eventuellt påverkar ens liv. 

Om jag ska lägga min röst i ett sammanhang, underlättas det av om jag förstår vilken skillnad min röst gör. För att förstå skillnaden behöver jag veta vad de olika alternativen pekar på. Folkomröstningar med ett tydliga ja/nej-alternativ är pedagogiskt enklare att kommunicera för en valrörelse och avsevärt mindre krångligt för röstande att sätta sig in i. Riktigt så ser det inte ut kring kyrkovalet. 

Vilka är skiljelinjerna bland de man röstar på?

Det finns lite olika föreställningar och uppfattningar om hur skiljelinjerna ser ut, t ex:

”Skiljelinjer mellan konservativa och nytänkande”

Det här är en vanlig beskrivning av skiljelinjerna mellan olika nomineringsgrupper. Några är konservativa, andra är nytänkande. Det är en förståelig beskrivning och den är tacksam för den väljare som inte är så insatt, eftersom de flesta människor kan själva relatera till huruvida man vill stödja konservatism eller nytänkande. Dock är den här skiljelinjen en så extrem förenkling, att den inte är särskilt rättvis, utan snarast missvisande. Kyrkans vägval går inte att dela in efter en binär modell, med konservativ och nytänkande som enda alternativ. Det går att vara konservativ på många olika sätt och ibland finns de konservativa skiljelinjerna lika mycket inom nomineringsgrupperna som mellan dem.

”Det är samma skiljelinjer som i de civila valen”

Även denna beskrivning är begriplig. Själva tanken med att det är samma partier i de civila valen som i kyrkovalet, hänger ihop med att kyrkoväljarna lätt skulle kunna orientera sig utifrån hur den civila politiken såg ut. En fin tanke, men tyvärr stämmer den inte alls. Dels utformades kyrkovalet i en tid då människors partilojaliteter var striktare och tydligare hängde ihop med socioekonomiska kategorier, men idag är vi mycket mer ombytliga och temporära i vår politiska lojalitet. Dels är de politiska partiernas hållning i kyrkans olika vägvalsfrågor inte alls särskilt förutsägbara. I en fråga kan t o m S, C och SD ha mer gemensamt med varandra än med de övriga, t ex om civila partiers möjlighet att ens ställa upp i kyrkovalet.

Tyvärr finns en ökande tendens att de civila partierna i sin kyrkopolitiska retorik vill måla upp binära konfliktlinjer, utifrån att det tjänar deras egna syften. När påståenden av typen som ”kyrkan har blivit vänstervriden” eller ”konservativa krafter vill vrida kyrkan tillbaka” är i farten, så handlar det ganska mycket om vilka hotbilder mot ens egna syften man vill förstora och ganska litet om hur verkligheten ser ut.

”Skiljelinjer angående politiska partiers närvaro”

Denna beskrivning verkar bli allt vanligare. Numera ställer ett flertal nomineringsgrupper upp i kyrkovalet som inte stödjer sig på civila partiprogram. Det är inte bara kyrkligt engagerade som ifrågasätter de politiska partiernas närvaro, utan även andra opinionsbildare, ledarskribenter och debattörer har svårt att se rimligheten i partipolitik i ett trossamfund.

De kyrkliga kritiker som vill avskaffa partipolitiken i kyrkan, utmålar ofta politiker som korrumperade makthavare som bara vill använda kyrkan som exploateringsarena för sitt civila partiprogram. Att beskylla alla kyrkopolitiker för detta är i stora stycken fördomsfullt. Min erfarenhet är att det finns gott om kyrkopolitiker som ställer upp i kyrkovalet med kyrkans bästa för ögonen samt utifrån en kristen övertygelse och politisk erfarenhet vill ta ansvar i och för kyrkan. Att det funnits förtroendevalda i kyrkan, med erfarenhet från den civila politiken har inte enbart varit negativt, utan har kunnat vara en värdefull tillgång i vissa lägen. Samtidigt är det en förståelig tanke att politikers motiv möts med misstänksamhet. Sverigedemokraterna medger t ex ganska ogenerat att de avser att ”ta över” Svenska kyrkan. Den som känner deras historia och ideologiska mylla, fattar att det inte är några genuint fromma motiv som ligger bakom den annekteringsretoriken.

"Skiljelinjer om utgångspunkten är Sverige eller Kyrkan”

Detta är min beskrivning av en skillnad som sällan uttalas, men som påverkar i ganska stor grad. Det handlar om hur nomineringsgrupper och deras kandidater ser på kyrkan. Är kyrkan en organisation som bara är begränsad till det svenska samhället? Eller är kyrkan ett sammanhang som sträcker sig över tid och rum? 

För mig är det en oerhört viktig utgångspunkt att Svenska kyrkan är något oändligt mycket mer än en nationell angelägenhet. Kristendomen har ingen nationalitet och kyrkan är inte begränsad till ett språk, en kultur, ett samhälle. Kyrkan existerade före nationen Sverige och jag är fullt övertygad om att kyrkan kommer att fortsätta existera efter att nationen Sverige har upphört (jo, så är det. Nationen kommer faktiskt inte att bestå för evigt. Sorry!). 

Tips för dig som fått röstkort till kyrkovalet:

• Sätt dig gärna in i kyrkovalet och vad de olika nomineringsgrupperna vill

• Rösta gärna den 17 september och rösta på den nomineringsgrupp som bäst vill förverkliga det kristna kärleksbudskapet.

• Engagera dig gärna i en nomineringsgrupp

Men när 2017 års kyrkoval är avklarat skulle jag vilja rikta en uppmaning till Svenska kyrkans alla medlemmar/förtroendevalda/medarbetare; lyft blicken och fundera vidare på följande: 

Hur ska demokratin gestaltas i framtidens kyrka? 

Kan vi lära något av andra kyrkor hur demokrati och delaktighet organiseras?

Vilken typ av beslutsdelaktighet vill du överlämna till nästa generation? 

Att enbart konservera den befintliga formen ÄR en återvändsgränd.