DUMSKALLARNAS SIGNATURMELODI - eller responsoriet som gick vilse

WÔ-ÔO-WÔ-Ô!

WÔ-ÔO-WÔ-Ô!

WÔ-ÔO-WÔ-Ô!

WÔ-ÔO-WÔ-Ô!

Känns det igen? Det där gälla skanderandet av ovanstående notbild som oftast förekommer i kombination med kollektivt testosteron samt bristande nykterhet. Förmodligen har du hört detta i något sammanhang. Kanske har du själv låtit dessa halvtydliga stavelser skråla i din mun?

Oavsett vilket, så är det inte utan att detta fenomen fascinerar mig. Det framstår ofta som vulgaritetens eget lilla responsorium. Komikern Peter Wahlbeck kallar det för just dumskallarnas signaturmelodi. I sina ståuppframträdanden brukar han raljera över företeelsen, som han gör sex minuter in i detta klipp: https://youtu.be/ws7Ipatodxk 

Men var kommer detta ifrån? 
Det må förekomma på finlandfärjor, idrottsarenor, pubmiljöer eller svensexor, men det verkar som om det har sin ursprungliga hemvist i publikhavet vid arenarocken. Ett typexempel på detta är när den kanadensiska rockkvintetten Saga framför sitt klichéartade trumsolo ”A brief case” så brukar publiken falla in i det typiska skanderandet. Efter femtio sekunder in i detta klipp från 1992 hörs det: https://youtu.be/SvyYiODuWsA

Men det är ingen engångsföreteelse. Redan tio år tidigare, när Saga gav ut livealbumet ”In transit” där trumsolot hördes för första gången på skiva, så hörs publiken göra samma sak:
https://open.spotify.com/track/1UQdjWFXdQcO9q55dz58HP?si=VR7Ikhwd

Även när Europes batterist Ian Haugland gjorde trumsolo på 1980-talet fiskade han efter publikens samfällda gensvar enligt samma mönster (2:42 in i klippet): https://youtu.be/SihPYMhX_Jw

Men rötterna till detta publikskrålande tycks gå ännu längre tillbaka. Själva melodistrukturen hör hemma i en sång av rythm and blues-sångaren Gary US Bonds. Hans debutsingel från 1960 innehåller låten ”New Orleans” som är uppbyggd kring ett klassiskt call-and-response-format, d v s solosångaren sjunger en melodifras som sedan publiken besvarar t ex genom att upprepa frasen. Det här sättet att skapa dynamik mellan solist och folkgrupp återfinns i en massa olika musiktraditioner, bl a liturgisk musik, gospel och olika typer av folkmusik. Solisten sätter s a s tonen (no pun intended) genom att ange energi och intensitet i sitt call vilket påverkar energin och intensiteten i folkets response. Hör bara:  https://youtu.be/J9Ib8sC_wX8

Med inspiration från Cab Calloways ”Hi-de-ho-man”(1934) skapade Gary Anderson (som senare gavs det något egendomliga artistnamnet US Bonds) de inledande härmfraserna Hey he-ey hey yeah till sin debutsingel.
"New Orleans” blev en stor hit och - såsom ofta var fallet på 1960-talet - genast spelades den in av ett flertal andra artister, så låten finns i mängder med coverversioner.
 

Hur det kom sig att den inledande frasen i sången så småningom kom att börja leva sitt eget liv är höljt i dunkel, men om jag får spekulera skulle ett möjligt scenario kunna se som så:
Vissa rytmer och tonsekvenser i musik tycks ha extra stark klisterförmåga, såsom temat i Beethovens femte symfoni eller gitarriffet i ”Smoke on the water”, vilket gör att det blir lätt för många människor att omedvetet ta till sig en sådan musikalisk klisterfras. Den repetitiva karaktären, den relativt enkla melodin och den rikliga exponeringen samverkar till att inledningen i ”New Orleans” har blivit en sådan musikalisk klisterfras som fastnat hos många människor, även om själva låten fallit i glömska. 

Kan det vara så att klisterfrasen omedvetet har traderats kollektivt och på så sätt blivit ett responsorium som vandrat iväg på egen hand? Karaktären hos denna fras handlar ju om en stegrande energi och exaltering. Kanske är det just den karaktären som gjort att den också fortplantats i sammanhang där en kollektiv massa eftersträvar stegrande exaltering? 

Huruvida detta bröl kommer att överleva som kulturfenomen in i framtiden återstår att se, men om det försvinner kommer det troligtvis ersättas av något annat. Brölat i grupp har mänskligeheten gjort sedan förhistorisk tid och personligen tycker jag att det är mycket bättre när brölande äger rum i s k rekreationssammanhang, än i massmöten med politiska syften!

Kommentarer:

1 Erik J.:

Dumskallarnas signaturmelodi utgör också själva ryggraden i "I love it loud" med Kiss.

Kommentera här: