PAULUS OCH PATETISKA PARADOXER - låtens bakgrund och tillkomsthistoria

Den här låten kom till 2012 utifrån ett tema som länge fascinerat mig. Ofta blir mina låtar till genom att jag sitter och spelar något instrument. Efter en stunds spelande/improviserande på måfå brukar jag ibland, inte alltid, ”fastna” i någon melodi, ackordvända eller rytm. Den här låten blev till efter en stunds harvande med elgitarren och eftersom kompet luktade en aning powerrock, ville jag att texten skulle ha kompassen åt ett annat håll, nämligen svaghet, otillräcklighet och misslyckande.
 
Få saker är så negativt laddade som just svaghet. Genom historien har svaghet ringaktats, brännmärkts och föraktats i män(niskor)s förhållningssätt till den, oberoende om det gäller den egna svagheten eller andras. Vår egen samtid är inget undantag. Misslyckande stigmatiseras på olika sätt både i vardagsskvaller, sociala medier och etablerade medier. Därför är det en mänsklig reflex att sky och undvika att framstå som svag och misslyckad, eftersom det många gånger innebär att bestraffas socialt. En stark drivfjäder i mörka ideologier handlar inte sällan om rädsla och förakt för svaghet.
 
I den tidiga kristendomen fanns det gott om plats för paradoxer. En sådan var den annorlunda hållningen att svaghet inte var något skämmas för, utan något att stå för. Kristus valde korsdöden framför styrkedemonstration. Aposteln Paulus spinner kring detta tema i Korinthierbreven; ”Talet om korset är en dårskap”, ”När jag är svag, är jag stark”, ”Det som blir sått föraktat, uppstår i härlighet”.
 
Men den organiserade kristenheten har trots detta inte haft det så lätt med detta tema. Kyrkohistorien innehåller många exempel på strävanden efter makt och status, som rimmar illa med den tidiga kristendomens ideal. 
 
Numera håller åtminstone Svenska kyrkan på att vänja sig av med makt, men det går långsamt och inte utan knot. Jag hör till dem som tror att det är bra att kyrkliga maktanspråk bleknar bort, eftersom de skymmer den egentliga grundkallelsen. Men jag uppfattar att ännu alltför många beslutsfattare och medarbetare har en osund upptagenhet av den egna organisationens framgång. 
 
Därför kan man se ”Dårarnas mirakel” som ett statement över att hoppets kraft lever i en situation som är långtifrån perfekt. Det går att omfamna den egna odugligheten utan att ge upp hoppet. Det kan tillämpas på kyrkan eller på samhället eller i våra enskilda liv eller annat sammanhang.

EN SVENSK DRÖM I TRETAKT - låtens bakgrund och tillkomsthistoria

 
”Potzdamer platz” skrev jag på vårkanten 2009 och den är speciell för mig på flera sätt. 

A) Dels därför att det rör sig om en vals, d v s 3/4-takt. De flesta låtar jag skrivit handlar oftast om pop/rock i ett ganska standardiserat 4/4-format. Vals är en intressant genre som finns i en mängd varianter; wienervals, bostonvals, gammalvals, countryvals, jazzvals, valsvisa m m. Popvals är ingen vanlig variant, men den förekommer och själv är jag väldigt förtjust i den. 

B) Dels därför att i och med ”Potzdamer platz” var det första gången på många år som jag skrev en låttext på svenska. Som tonåring blev det ömsom svenska, ömsom engelska i mina första låtskrivarförsök. Under studietiden i Uppsala på 90-så blev det svenska för hela slanten när jag skrev låtar. Vid 2000-talets början bodde jag i Umeå och då ville jag försöka skriva mer på engelska, så mellan 2002-2004 blev det många rocklåtar på engelska och efter flytten till Stockholm 2005 blev det mest akustiska låtar på engelska 2007-2010. Sedan 2011 skriver jag mest på svenska igen och det började egentligen med ”Potzdamer platz”. Texten är inte så värst sofistikerad, utan handlar om mänsklig längtan efter att kunna försonas, med Berlinmuren som metafor för konflikt och försoning.

C) Dels därför att ”Potzdamer platz” kom till mig i sömnen. Precis som sångtexten ger sken av att handla om en dröm, upplevde jag en valsmelodi i en dröm. Så snart jag vaknade, skyndade jag mig att plocka ut melodin på gitarr. Därefter plitade jag ner en text och spelade in den snabbt för att ha den dokumenterad. Det hela gick på en timme. Sedan dess har texten och arrangemanget modifierats ett par gånger, men till 95% är det samma drömsång som jag yrvaket försökte hålla kvar i minnet. Mattias Jagell insisterade på att låten skulle ha ett gitarrsolo, vilket jag först inte hade tänkt, så för detta är jag honom ett stort TACK skyldig. Gitarrsolo gör sig verkligen inte i alla låtar, men här tycker jag att det faktiskt passar.

TIDEN & EVIGHETEN - låtens bakgrund och tillkomsthistoria

 

 
I början av 90-talet avled min morfar. Han var min sista länk till mina föräldrars föräldrageneration. Det föranledde såklart att de existentiella frågorna om livet och dess ändlighet hamnade i extra mycket fokus hos mig. 

I den lilla byn som både min morfar (och mormor) härstammade ifrån skaffade min familj ett fritidsboende och jag vistades mycket där som barn. Vägen till den stugan utgick från en annan lång väg och om man fortsatte på denna långa väg låg det ett hus vid slutet av vägen, där min mormors bror bodde en gång i tiden. Som barn fascinerades jag av att vägen slutade vid ett hus där någon faktiskt bodde. Det huset och vägen som ledde dit fram fick bli min metafor för jordelivet och evighetens slutstation.

Därav beskrivningen av att någon vill ta livet lugnt och sitta vid vägen och sila sand mellan fingrarna, medan någon annan rusar fram alldeles för fort. Löftet om att någon väntar på oss i slutändan, är också en bild av att evigheten är en varm och kärleksfull tillvaro, om än okänd - som huset vid vägens slut.

Refrängen skrev jag våren 1993, men jag verserna blev inte klara förrän hösten 1994. Jag minns att jag då testade refrängidén på min bror som tyckte att den var plågsamt banal. Det är förståeligt. Poplyrik handlar ofta om att beskriva något allmängiltigt i så enkla ordalag att det känns specifikt. Det kan verka lättvindigt, men är i själva verket ett konsthantverk som ett fåtal behärskar. En strävan att finna uttryck som kan komma nära och beröra, utan onödigt tuggmotstånd. Somliga gillar inte pop av just denna anledning, men själv är jag oerhört förtjust i den enkelhet och lätthet som kan begripas av många, men ändå  lyckas framstå som genuin och trovärdig. Därmed inte sagt att ”Det finns ett hus” lyckas fullt ut med detta, men låten strävar i alla fall åt det hållet; att vila i en genre som inte räds det enkla.

Låten har spelats live många gånger, men då förekom aldrig klaviatur. Därför är jag glad över att jag valde att infoga hammondorgel på denna inspelning, för den lyfter låten, tycker jag. Orgeln är som osten på gratängen - den höjer hela anrättningen, så länge den inte tar över för mycket.