TROSBEKÄNNELSE & LIVSLÖGN - låtens bakgrund och tillkomsthistoria

Våren 2014 gick jag tillsammans med min bror Stefan för att se föreställningen ”Ägd” av Fredrik Lindström och Henrik Schyffert. Föreställningen kretsade mycket kring marknadsekonomins paradigm och hur våra tankar, ideal och livsstilar formas av detta.

Ett moment i föreställningen behandlade ämnet tro. Om hur människans behov av att tro på något större än sig själv kännetecknar all mänsklig kultur. Historiskt har detta handlat om olika former av Gudstro. Men i ett samhälle med materialistiska värderingar blir också tron på något högre, väldigt materialistisk till sin karaktär. När Schyffert frågade publiken är ”Hur många tror på Gud här? Räck upp en hand...” Givetvis räckte både jag brorsan upp våra händer. ”Två stycken som tror på Gud” konstaterade Schyffert. Där hade man kunnat tro att det skulle skämtas på vår bekostnad, men snarare tvärtom. Föreställningen fortsatte med att lansera tesen om att svenskar anser att Gudstro är omodernt/primitivt och därför tror svenskar numera på två saker; 1) Billigt 2) Nästa år.

Den första artikeln i denna trosbekännelse är allmänt förekommande. Att jaga lågpriser och att få så mycket som för så litet som möjligt är såklart ett ideal som många människor omfattar, oavsett ekonomisk situation. I det långa loppet kommer dock billighetskulturen att stå oss dyrt. Lågpriser är ofta en konsekvens av kostnaden finns någon annanstans. Klimatförändringar, globala orättvisor och cynisk djurhantering är exempel på ”kostnader” som genererar billigheteterna.

Den andra artikeln i denna trosbekännelse handlar om att alltid skjuta upp det drömmen om det drägliga livet. I föreställningen gavs flera exempel på hur vi som individer eller kollektiv gärna intalar/inbillar oss att nästa år ska allt bli lugnare/bättre/skönare och mindre stressigt/tungt/påfrestande. När detta mantra upprepas år ut och år in, utan att den förväntade skillnaden egentligen infinner sig, är det frågan om inte detta fenomen snarare handlar om en livslögn. En lögn som understöds av ett ekonomiskt paradigm som tjänar på att folk sliter och sliter i tron att det blir nästa år. Opium för folket, liksom. 

Jag kan själv relatera till det där. Att lägga sitt livspussel i ett ständigt roterande, som man betraktar som ett undantag, men i själva verket utgör en regel. Keep running - gratification is just around the corner. Denna tanke följde mig några år och inspirerade mig att skriva sången ”Nästa år”. Känslan av att förändringen uteblir, trots att man försöker intala sig att den kommer. Jag ville på något sätt skildra den håglöshet som gror latent inför bristen på utebliven utveckling. Därav det långsamma tempot, det monotona kompet och de många verserna innan refrängerna kommer på slutet.

En liten blinkning till låtens stuk finns i textfrasen ”Vi upprepar vårt mantra som en väldigt tjatig sång”. Just det sega/tjatiga formatet bidrar till att illustrera den känsla jag försöker beskriva.

 

SAMTIDSANDAN & KONTROLLHELVETET - låtens bakgrund och tillkomsthistoria

”En färd ut i det fria” var från början inte tänkt som en syntlåt. Från början spelades den in i en naken akustisk version med enbart sång och gitarr. Sedan testade jag göra den i olika skepnader; pop, rock och electronica. Själv gillade jag den sistnämnda allra bäst och gick därför vidare med den. Även om slutresultatet kan påminna om en Plastic Bertrand-pastisch, anser jag att texten funkar bäst med den syntetiska ljudbilden.

Texten är, trots det banala formatet, min uppfattning av vissa företeelser som kännetecknar samtiden. Den stundtals krampaktiga fokuseringen på kontroll, mätbarhet och resultat är exempel på detta. Dessa samtidsyttringar ges ibland status som närmast självklara ideal, vilket givetvis kan och bör problematiseras.

 En kultur som enbart värderar kontroll/mätbarhet dräneras på såväl livsmening som livsglädje. En sådan tillvaro framstår som blodfattig och syntetisk. För mig är livet djupast sett ett mirakel, en gåva eller varför inte en färd ut i det fria. Därför brukar jag ofta vilja utmana ideal som binder, tvingar och låser.

DEN HELIGA LIKGILTIGHETEN - låtens bakgrund och tillkomsthistoria

 
På våren 2008 ombads jag medverka på en konstutställning, eftersom den ansvarige kände till att jag höll på med teckning och måleri. Eftersom jag nästan inte hade några alster hemma, satte jag igång med att skapa nya. Det blev tio konstverk i tio tekniker utifrån temat i Frälsarkransens olika pärlor. De bilderna finns att beskåda här. Utställningen blev lyckad och konstverken hamnade sedan i en kartong uppe i mitt vindsförråd.

Våren 2014 blev jag av en slump involverad i en temagudstjänst kring Frälsarkransens pärlor och mina konstverk plockades fram för detta. Sedan skulle varje pärla presenteras av olika personer på olika sätt. Jag ombads ta ansvar för att välja en sång att sjunga om den blå pärlan. Triggad av uppgiften, skrev jag en egen låt om bekymmerslöshet, som jag sedan också framförde. 

Martin Lönnebo har beskrivit bekymmerslöshet som ”Den heliga likgiltigheten”. Ofta är likgiltighet betraktat som moralisk brist eller last, men i ett perspektiv kan detta att släppa taget om allt för en stund, vara en välbehövlig och välsignad dygd.

Därför ville jag i ”Bekymmerslösheten” illustrera känslan av stressfrihet med sinnebilden av att vila på en solsmekt strand.