Inom kort: JULKALENDER 2016

 
I december 2013 gjorde jag en egen julkalender på temat "CHRISTMAS UNCLASSICS - en julkalender över några riktigt oönskade och (kanske just därför) bortglömda julsånger". Varje dag publicerades en länk till en apart julsång tillsammans med en kåserande text med ömsom faktaupplysning kring sången och ömsom egna funderingar/analyser. 
Det var innan jag hade skaffat mig en kajplats i bloggosfären, så jag la ut mina alster i Facebook-flödet, till någras förtjusning och andras likgiltighet. Det renderade ingen kritikstorm eller näthat i alla fall, så tilltaget tycktes inte ha lämnat några söndertrampade tår efter sig.
 
Nu är det dags igen. Jag ämnar publicera ett blogginlägg om dagen mellan 1 - 24 december som en liten julkalender. Precis som förra gången kommer det att gå i trivialitetens tecken. Envar som söker en julkalender med fördjupande ambitioner, bör leta på annat håll. Jag blandar visserligen högt och lågt på bloggen, men min julkalender kommer enbart att kännetecknas av nörd-trivia. Det blir dock inte en musikalisk inriktning denna gång, utan ett betydligt smalare intresseområde: ANIMERAD FILM.
 
Stay tuned for more.

Norrlänningarna, Stockholmarna & snön

 
Det torde knappast ha undgått särskilt många i vårt land att huvudstaden har fått säsongens första snöleverans. Som traditionen bjuder, upprepar sig en välbekant kedjereaktion; rikligt snöfall -> blockeringar i stadens infrastruktur uppstår -> stora rubriker i media -> landsort och glesbygd i norr raljerar över huvudstadens handfallenhet -> i huvudstaden uttrycks mer eller mindre nedlåtande irritation över de norra regionernas inskränkthet och bristande förståelse för komplexiteten i storstadstillvaron. Mönstret känns igen och faller så småningom i glömska för att återupprepas en annan säsong. En skillnad är att de senaste åren har sociala medier blivit ytterligare en plattform som ger näring åt positioneringen kring snökaoset.

Såsom varande invandrad västerbottning i Stockholm, med stark stereo-effekt i mina känslor av hemmahörighet, tycker jag mig ha en viss förståelse för båda perspektiven.

Att norra delen av landet fnittrar, skakar på huvudet och pekar finger åt huvudstaden är egentligen inte så konstigt. Dels handlar det om olika vinterförhållanden. I norr kommer vintern vare sig folk vill eller inte och därför är det en stark naturkraft att hantera, som kräver sina ekonomiska, politiska och sociala prioriteringar. Att kompromissa med den typen av prioriteringar är naturligtvis otänkbart där. Beredskap för snöröjning, vinterdäck, motorvärmare är livsnödvändiga
Dels handlar det om en nedärvd skadeglädje. Norra delen av landet har under århundraden behandlats som en koloni av huvudstadsregionen. Huvudstaden har haft rollen av centrum och kolonin har fått rollen av periferi och kolonin har dränerats på resurser för syften som definierats av centrumet. Kompensationen för denna resursdränering är idealisering och romantisering.
När centrum så småningom drabbas av bakslag som periferin betraktar som en bagatell, är skadeglädjen en liten liten lindring för den som befinner sig i underläge. Det är ungefär som när de stora och stöddiga barnen på skolgården drattar på arslet. De mindre och kuvade barnen fnittrar glatt och förtjust, eftersom de ständigt lever med att hantera sitt sociala beroende till de starkare.

Att huvudstaden får problem när stora snömängder kommer, är heller inte särskilt konstigt. Dels handlar det om att vinterförhållandet är väldigt annorlunda än norrut. Det kommer inte stora mängder snö som stannar kvar väldigt länge varje vinter. Ibland kommer det lite snö, ibland mycket. Ibland stannar snön, ibland försvinner den snabbt. Vintern är i den meningen ett lotteri som det är svårt att prognostisera resurser för. I en sådan miljö är det ekonomiskt svårt att ha snöröjning som heltidssyssla, så det är vanligt förekommande att huvudstadens snöröjare sysslar med andra åtaganden också.
Dels handlar det om förtätning. Stockholmsregionen har en enorm mängd fast boende befolkning, men framför allt så rör sig stora delar av denna befolkning kors och tvärs över regionen varje dag. Dessutom tillkommer alla som från intilliggande regioner som färdas till, från och genom huvudstadsregionen. Ofantliga mängder med människor strömmar genom regionen varje dag med motorfordon eller spårbunden trafik och denna transitnärvaro av människor är även ständigt ökande. Oavsett årstid riskerar varje litet motorhaveri, spårkrångel, singelolycka eller krock att bli en propp som skapar fördröjningar i flödet. Det är klart att stora mängder av plötslig snö och halka frestar på en så sårbar infrastruktur. Jag brukar ofta förklara för mina närstående uppåt landet att kvällstidningsglosan "SNÖKAOS" betyder egentligen "TRAFIKKAOS".
Det är inte heller särskilt märkligt att en för situationen underdimensionerad snöröjning inte håller jämna steg med behoven p g a smal bebyggelse, gator belamrade med parkerade fordon, tusentals fotgängare som på nolltid trampar ner snön till en hårdpackad isgata.

Samma trafiksituationer och snöröjningsproblem uppstår förstås i andra svenska städer och regioner också, om än kanske inte i riktigt samma omfattning. Det för mig in på det som jag uppfattar som det riktigt stora problemet i allt detta.
Givetvis bor det väldigt väldigt många människor i huvudstaden. Givetvis finns det här också en koncentrering av ekonomi, politik och kultur som påverkar stora delar av landet i övrigt. Men rapporteringen kring snöovädret är ett symtom på ett samhällsproblem som är en växande företeelse: det sjukligt överdrivna stockholmsfokuset i nationell media. Det är förståeligt och i någon mening mänskligt att nyhetsredaktioner lägger märke till det som finns på nära håll och har svårare att fokusera på det som finns på längre håll, vilket gör det knepigare att sortera mellan vad i Stockholm som är nyheter av nationellt respektive regionalt värde. Historien riskerar att upprepa sig; centrum har formuleringsprivilegium att definiera vad som är centrum och periferi. Det är ett demokratiskt problem.

Men problemet blir inte mindre i en tid då internet klustrifieras. Våra digitala vanor påverkar de algoritmer som styr vilka medieflöden vi exponeras för. Det jag väljer får jag se mer av och det jag väljer bort får jag se mindre av. Därför blir behovet av vidgade vyer än viktigare. Jag tänker att en värld som består av generationer som formas av medialt och kulturellt tunnelseende är illa ute. Därför behöver vi ta spjärn mot alla inskränkande krafter som genererar schablonuppfattningar om "den andre".

Kort sagt, de två karikatyrerna har en sak gemensamt: de tafatta stockholmarna och de njugga norrlänningarna är överdrifter som förstärker nidbilden av varandra. Sanningen är en annan och om vi söker den istället för att tro att vi redan äger den ökar vi möjligheterna att bli friare människor i en friare värld.